45 år gammal fick Pär-Ola Malm ett dystert besked av sin läkare – han led av förlamningssjukdomen ALS och hade högst tre-fyra år kvar att leva. – Jag var fullständigt uppgiven och trodde att jag var förlorad, men efter förbön hände undret. Fyra månader senare var Pär-Ola fullt frisk och kunde åka slalom med familjen.
Pär-Ola Malm fick en tro på Gud redan som barn, trots att familjen bara besökte kyrkan i samband med bröllop, dop och begravningar. Men hans mamma lärde honom att be barnabönen och som tonåring var det självklart att konfirmera sig.
I skolan fick han kristendomsundervisning och han skrev dessutom en lång uppsats om Jesu sista dagar. Men han gick inte till kyrkan för att lära känna Gud, och med åren hamnade tron i skymundan.
Pär-Ola fick jobb på ett amerikanskt företag. Han flyttade med familjen till Österrike men reste runt i hela Östblocket för företagets räkning.
– Under järnridåns tid var det tufft att resa där. Länderna var enormt smutsiga och nedgångna. Jag blev ständigt ifrågasatt och misstänkliggjord, eftersom jag arbetade för ett amerikanskt bolag. Varje gång jag reste tillbaka över gränsen så andades jag ut, men jag levde med en ständig rädsla.
Familjen bestämde sig för att flytta. Pär-Ola fick möjlighet att istället jobba för företaget i Norge, Finland, Danmark och Island, med Norge som hemmabas.
En dag tog en kollega med Pär-Ola för att hälsa på en kristen brunnsborrare.
– Jag provocerade honom och sade: ”Var så snäll och förklara det där med jungfrufödelsen.” Då svarade han ”För människor är det inte möjligt. Men för Gud är inget omöjligt.” Och så tillade han: ”Vet du om att det står i Bibeln att världens vatten ska bli surt?” Då blev jag verkligen intresserad, för jag visste att sjöarna blev allt surare. Hur kunde man veta det för så länge sedan? Mannen berättade att det stod i Nya Testamentet, men att jag själv fick leta upp det.
– Efter detta började jag läsa Bibeln. Jag hittade en gideonitbibel på ett hotell och började läsa. Och även om jag faktiskt aldrig hittade det bibelstället, så blev tron allt viktigare för mig.
En bön till Gud
Pär-Ola flyttade tillbaka till Sverige. Han fick ett fint jobb som exportchef, men blev uppsagd när han var för rak och sade vad han tyckte och tänkte.
– Jag var förtvivlad, men jag sade till min hustru: ”Det finns ingen som jag kan vända mig till och be om hjälp. Förutom en – Gud.”
Tillsammans bad Pär-Ola och hustrun en bön: ”Om du finns, så visa dig för mig nu, för nu behöver jag dig.” Och så somnade jag.
På natten drömde Pär-Ola en hemsk och verklig mardröm. Han vaknade blöt och svettig, men med en stor tacksamhet till Gud över att det han upplevt under natten bara var en dröm. Det såg han som ett första bönesvar.
Förnyad Gudstro
Pär-Ola fick ett nytt jobb och efter en tid kom en kollega till honom och sade: ”Vet du om att Gud söker efter dig?”
– Jag bjöd hem kollegan för att prata om kristen tro. Han ringde en pingstpastor, som öppnade dörren till sin kyrka. Jag tog bilen och körde dit. Det resulterade i att jag fick en förnyad tro på Gud, och några månader senare valde jag att döpa mig i Pingstkyrkan i Norrtälje.
Det gick ett par år. Men sommaren 1985 blev Pär-Ola sjuk.
– Jag var egentligen fysiskt supertränad. Men nu orkade jag inte längre lyfta vänster arm. Jag tappade också träskorna när jag gick. Jag brukade kunna springa i träskor utan problem, men jag kunde inte längre vinkla upp stortån. Jag fick också ont i benen och i ryggen.
Pär-Ola gick till kiropraktor och naprapat, men de kunde inte hjälpa honom. Försämringen gick snabbt och i början av september 1985 satt Pär-Ola i rullstol.
– Norrtälje sjukhus skickade mig vidare till Danderyds sjukhus. De gjorde alla möjliga benmärgsprov och ryggmärgsprover, men kunde inte upptäcka något fel. Till sist skickades jag till Karolinska sjukhuset.
– Jag var helt övertygad om att mina problem berodde på en skada eller fraktur någonstans i kroppen. Och jag sa till en läkare på Danderyds Sjukhus att om det som står i Bibeln är sant, då kommer jag att bli frisk.
En dödlig sjukdom
På Karolinska sjukhuset fick Pär-Ola göra nya undersökningar och i oktober 1985 kom läkaren med ett förödande besked: ”Jag beklagar, Pär-Ola, men du har ALS”.
– Jag visste inte vad det var och undrade hur man blev bättre, men läkaren bara beklagade. ALS är en dödlig sjukdom och docenterna Sebastian Conradi och Lars-Olof Ronnevi på Karolinska gav mig högst tre-fyra år att leva. Jag tänkte på min familj och på barnen. Och på att jag aldrig mer skulle få springa i skogen.
Läkarna erbjöd medicinering, men bromsmedicinerna skulle ge kraftiga biverkningar.
– När jag fick beskedet att jag inte skulle bli frisk tappade jag min tro och var fullständigt uppgiven. Men jag grep efter ett halmstrå och bad två kristna män komma till min sjuksäng och be för mig. Själv hade jag inte mycket tro. Jag trodde att jag var förlorad.
– I efterhand har en av männen, som var poliskommissarie, berättat att han aldrig varit så knäsvag, trots alla sina hemska upplevelser vid polisen, som när han kom till sjukhuset för att be för mig. Även om han inte riktigt visste vad det handlade om, så insåg han att det var allvarligt.
– Symboliskt klippte de banden som den onda hade. De tog också en oljeflaska och smorde mig med olja, och så bad de en kort bön. Jag kände ingenting och hade inte heller så stor tro.
En röst och en syn
Pär-Ola lade sig för att sova. Han kramade sin Bibel och grät.
– På natten vaknade jag av att jag hörde en inre röst som sade: ”Pär-Ola, jag har sett din vilja och jag har sett dina tårar. Det kors som du bär på är inte ditt. Vänd om nu, du är inte färdig ännu. Jag tar korset i ditt ställe.” Jag fick också se Jesus ryggtavla, visionärt i tanken som i en dröm. Jag såg hur Jesus tog korset och gick iväg.
– Plötsligt kände jag en våg av värme som forsade genom hela kroppen, från huvudet och ner till fötterna. Fötterna hade varit väldigt kalla och jag kontrollerade ständigt temperaturen på dem så jag visste att den låg på 25 grader. Men nu steg temperaturen till 37 grader. Jag förstod att det var Jesus som lyfte av mig bördorna och helade mig.
Visste att något hänt
På morgonen bestämde sig Pär-Ola för att se om benen bar. Han stapplade iväg några steg.
– Jag kände att något hade hänt, men jag visste inte om det skulle hålla eller inte och om min upplevelse var känslomässig eller verklig.
– Läkarna rusade in för att känna på mina ben. Någon tyckte säkert att jag var en idiot, då man på ronden hade gjort narr av sådana dumheter, några reagerade inte alls medan andra jublade över det som hade hänt mig.
Pär-Ola var nu, efter sin upplevelse, helt övertygad om att Gud skulle göra honom helt frisk. Tidigare hade han kunnat ta sig fram korta sträckor med kryckor, men då var det armarna som gjorde jobbet och inte benen. Nu kunde han gå på sina ben, även om han stapplade.
– På måndagen träffade jag läkaren igen. Han ville att jag skulle komma tillbaka om en månad och starta medicineringen då.
Under tiden tränade Pär-Ola styrkan i benen och mätte den på sjukhusets fyslabb.
Friskförklarad
– Muskelstyrkan i benen ökade med 47 procent på sju dygn och när jag kom tillbaka till läkaren en månad senare kunde jag gå utan kryckor. Du skulle sett reaktionen! Jag fick gå runt vanligt, gå på tå och gå på hälarna. Läkaren konstaterade att de inte behövde sätta in någon medicinering och jag fick order att komma tillbaka ett halvår senare för nya blodprov.
Pär-Ola blev allt starkare. I februari 1986 stod han på slalomskidor och när han kom tillbaka till sjukhuset friskförklarades han.
– Jag har inte känt av någonting sedan dess. Läkarna har inte kunnat förklara det som hänt. Men en av läkarna sade: ”Under är ett bra ord för en positiv osannolikhet”.
– Själv är jag så tacksam till Jesus, som tog mina sjukdomar på korset redan för 2 000 år sedan.
Eva Ruderstam
Med tillstånd av tidningen Inblick.
INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för ”dessa mina minsta” förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.
Nils minns Pär-Olas helande
Nils Ulander, tidigare pastor i Umeå Pingstförsamling, var pastor i Pingstkyrkan i Norrtälje när Pär-Ola Malm kom till tro och fick vara med om sitt helande.
– Jag kommer ihåg Pär-Ola mycket väl. Han var helt ny och främmande för frikyrkan och tyckte det var konstigt att alla i kyrkan hette Frid…
– Jag minns att han fick problem som han först trodde var diskbråck och att han fick allt svårare att gå. Jag besökte honom när han låg på sjukhuset. Då var han så pass dålig att han satt i rullstol. Ändå var han en evangelist som rullade omkring och berättade om sin tro för människor på sjukhuset.
– Jag var också med när han hade fått sin diagnos och skulle berätta om den för sin dåvarande hustru. Det var ett chockerande besked.
Nils Ulander var inte med när Pär-Ola fick besök av de två männen som bad och smorde honom med olja, men han blev vittne till Pär-Olas helande.
– Tillfrisknandet gick väldigt fort. Rätt vad det var kom Pär-Ola körande hem till oss med bil. Han sprang ikapp med min dotter längs vägen. Han var så glad och ville visa att han blivit frisk.
– Även om jag inte är någon läkare så fick jag följa Pär-Olas helande på nära håll och se att han verkligen blev frisk. Vi har också hållit kontakten genom åren, så jag vet att helandet har hållit, säger Nils Ulander.
