INTRODUKTION
Gamla Testamentet är den första delen i den kristna bibeln och brukar förkortas GT. Detta är judendomens heliga skriftsamling och den består av tre huvuddelar: Lagen, Profeterna och Skrifterna (vilket på hebreiska förkortas med ordet Tanach). Den kristna bibeln har samma böcker men i en annan ordning: från historiska böcker (1 Mosebok och framåt), poetiska böcker (Job och framåt) till det man kallar profetböckerna (Jesaja och fram till GT:s sista bok Malaki).
Även den hebreiska bibeln (Gamla Testamentet) berättar om Jesus. Själv menade Jesus att det som stod i de heliga skrifterna om honom var det viktigaste vittnesmålet – för de berättade mycket tydligt vem han var: ”Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt … Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli räddade … Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig … [Skrifterna] vittnar om mig … Om ni trodde på Mose skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev” (Joh 5:31-46).
JESUS: ”DEN HEBREISKA BIBELN SÄGER VEM JAG ÄR”
Vid flera tillfällen citerar de nytestamentliga evangelierna Jesus i sammanhang där han hänvisar till den hebreiska bibeln (Gamla Testamentet) för att säga något om sig själv: ”’…allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna’ […] ’Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem’” (Luk 24:44-47).
I sin första offentliga predikan läste Jesus ur de gammaltestamentliga skrifterna och sa sedan att det som profeten talade om nu gick i uppfyllelse: ”Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ’I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig’” (Luk 4:18).
BIBELLEKTION OM JESUS I GT
Efter sin uppståndelse talade Jesus själv om för sina lärjungar allt som Lagen, Profeterna och Skrifterna (det vill säga judendomens heliga skriftsamling) sa om honom (Luk 24:27).
En del av lärjungarna förstod att profetiorna om Messias hade börjat gå i uppfyllelse redan när de hörde Jesu ord och såg det han gjorde. Filippus var en av dem som kände igen vem Jesus var genom att han visste vad det stod om Messias i den hebreiska bibeln: ”Filippos träffade Natanael och sade till honom: ’Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.’” (Joh 1:45).
När Johannes, som också kallades Johannes döparen, bad sina lärjungar fråga Jesus om han verkligen var den som folket väntade på, då svarade Jesus genom att citera profetior om honom själv; de handlade nämligen om det den förväntade Messias skulle göra: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.” (Matt 11:4-5). Jesus citerade också den hebreiska bibeln när han berättade om vem Johannes var: ”Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen. Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: en som är mer än profet. Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig. Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han. Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron” (Matt 11:7-15).
GT OCH FÖRVÄNTAN PÅ MESSIAS
När Jesus som barn skulle omskäras fanns det två personer i Templet som hänvisade till profetior om Messias i den hebreiska bibeln. Symeon och Hanna var övertygade om att det barn de såg var den Messias alla väntat på: ”I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ’Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.’ Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ’Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.’ Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse” (Luk 2:25-38).
HÄNVISNINGAR TILL GT I EVANGELIERNA
När man läser i de nytestamentliga evangelierna så kommenterar ibland författaren att det som Jesus gjorde eller sa uppfyllde en speciell profetia. Till exempel skriver Matteus att Jesus bosatte sig i en stad som hette Nasaret ”för att det som sagts genom profeterna skulle uppfyllas: Han skall kallas nasaré” (Matt 2:23).
HÄNVISNINGAR TILL GT AV MISSIONÄREN PAULUS
Paulus, den kristna kyrkan första stora missionär, gav bibelstudium där han berättade om vem Jesus var genom att visa vad den hebreiska bibeln (Gamla Testamentet) skrev om Honom: ”Efter sin vana besökte Paulus dem, och under tre sabbater talade han till dem. Utgående från skriftställen som han tolkade visade han att Messias måste lida och uppstå från de döda. ’Och Messias’, sade han, ’det är just denne Jesus som jag förkunnar för er’” (Apg 17:2-3).
PROFETIORNAS UPPFYLLELSE
Den kristna tron har sin grund i att Jesus var och är världens Frälsare, Messias och Guds son. En av de viktigaste texterna i GT för den kristna kyrkan är profetian ur Jesaja bok som talar om Herrens rättfärdige tjänare som var tyst inför dem som anklagade honom, som led döden – ”blev pinad för våra brott, sargad för våra synder […] för att vi skulle helas…” som ”gjort sig till ett skuldoffer”:
”Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar?
Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss.
Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.
Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom.
Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.
Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke? Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott.
Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän, fastän han aldrig hade gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun.
Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer. Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.
När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt. Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld.
Jag skall ge honom hans andel bland de stora, låta honom dela byte med de mäktiga, för att han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna” (Jes 53).
Tips! Jämför med texterna som beskriver Jesu lidande och död i Lukas evangelium kapitel 23.
Notera: Den kristna tolkningen att texten handlar om Jesus skiljer sig från andras synsätt. Redan på Jesu tid var det många som hade svårt att förena sin tro på Jesus som Messias med att han skulle lida och dö. Andra kunde inte tro att Jesus var något annat än en god lärare eller profet.
Genom Abrahams avkomma skulle hela världens folk välsignas
(1 Mos 18:18)
> Jesus var avkomma till Abraham, Isak och Jakob (Luk. 3:34)
En människoson med ett evigt rike
”Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under” (Dan 7:13-14.
> ”Då sade ängeln till henne: ’Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut’” (Luk1:30-33).
Födelse i Betlehem
“Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall jag låta en härskare över Israel komma, en som leder sin härkomst från forntiden, från det längesedan förflutna” (Mik 5:2)
> ”Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem…” (Luk 2:1). “När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem” (Matt 2:1).
Av en jungfru
“Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ‘Gud med oss’” (Jes 7:14).
> ”Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande” (Matt 1:18).
En budbärare skulle gå framför
”Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig. Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare som ni ber om, den förbundets budbärare som ni begär. Se, han kommer, säger Herren Sebaot” (Mal 3:1).
> “Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas. Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning” (Luk 3:1-6).
Ett ljus skulle ses i Galileen
”Men natten skall vika där ångest nu råder.
Om den förste slog bara lätt mot Sebulons land och Naftalis land, så har den siste slagit med full kraft västerut, mot landet på andra sidan Jordan, mot de främmande folkens område.
Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.
Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta” (Jes 9:1-7).
> “När han hörde att Johannes hade blivit fängslad vände han tillbaka till Galileen. Han lämnade Nasaret och slog sig ner i Kafarnaum, som ligger vid sjön, i Sebulons och Naftalis land, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas: Sebulons land och Naftalis land ner mot sjön, på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen – folket som bor i mörker har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp” (Matt 4:12-16).
Ridande på ett åsneföl
“Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst” (Sak 9:9).
> ”När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ’Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den’ […] De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ’Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!’” (Mark 11:1-10).
Tidpunkt för Jesu intåg i Jerusalem
I Daniels bok kapitel 9, versarna 25-26 står det: ”Detta skall du veta och besinna: från det att ordet utgick om att Jerusalem skall återställas och uppbyggas, till dess att den som är smord till furste kommer, skall det gå sju veckor. Under sextiotvå veckor blir sedan staden återuppbyggd, med gator och vallgravar. Men under en tid av vånda, efter de sextiotvå veckorna, kommer han som är smord att förgöras och försvinna.”
> Enligt en uträkning som utgår från perserkungen Artaxerxes regeringsår gick ordet (ovan) ut år 445 f. Kr. Om man räknar sabbatsår från den tiden kommer man fram till år 32, vilket överrensstämmer väl med tidpunkten för Jesu intåg i Jerusalem, och hans korsdöd en kort tid efteråt.
Tips! Se den exakta uträkningen på http://sv.wikipedia.org/wiki/Messiasprofetior_och_Jesus
Lidande, död och uppståndelse
Förrådd av en nära vän
”Också min vän som jag litade på och som delade mitt bröd, han trampar på mig” (Ps 41:10).
> “Men Judas Iskariot, en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda honom” (Mark 14:10).
Såld för trettio silvermynt
”Sedan sade jag till dem: ’Om ni tycker att det är rätt, så ge mig min lön – låt annars bli!’ Då vägde de upp trettio silverstycken åt mig” (Sak 11:12-13)
> “ (Matt 26:15, 27:6-7)
Fick galla och ättika
”De förgiftade min mat, i min törst fick jag ättika att dricka” (Ps 69:22).
> “När de kom till ett ställe som kallas Golgota, vilket betyder Skallen, gav de honom vin att dricka, blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka” (Matt 27:33).
Korsfästelsen
På samma sätt som Jes 53 visar på Jesu lidande som Herrens tjänare, så är Psalm 22 en parallell till Jesu lidande och död på korset:
Hånad för att Gud inte hjälper: ”Alla som ser mig gör narr av mig, de hånler och skakar på huvudet: ’Han har överlämnat sig åt Herren, nu får Herren gripa in och rädda honom – han är ju älskad av Herren’ (Ps 22:8-9).
> “Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: ’Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde’” (Luk 23:35).
Lederna dras isär, händer och fötter genomborras: ”Jag rinner bort likt vatten som slås ut, benen lossnar i min kropp, mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt bröst. Min mun är torr som en lerskärva, tungan klibbar vid gommen. Du lägger mig i gravens mull. Hundar samlas runt mig, jag omringas av en hord av våldsmän. Händer och fötter är skrumpnade, jag kan räkna varje ben i min kropp. De står där och stirrar på mig…” (Ps 22:15-18).
> Matt 27-28: Läs hela sammanhanget. I Matt 27:46 Citerar Jesus själv ord från Psalm 22:2 (”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.”): ”Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani?” (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?).”
Soldaterna delar kläderna mellan sig: ”…de delar mina plagg emellan sig, de kastar lott om mina kläder” (Ps 22:19).
> “När de hade korsfäst honom delade de upp hans kläder genom att kasta lott om dem…” (Matt 27:35).
Skulle uppstå från graven
”…ty du lämnar mig inte åt dödsriket, du låter inte din trogne se graven” (Ps 16:10).
> “Men [ängeln] sade till dem: ’Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd” (Mark 16:6).
