17 år gammal fick Siv Odebäck en syn från Gud – hon fick i uppgift att ta hand om tre etiopiska barn. Men det kom att dröja innan synen blev verklighet. Först 41 år senare var alla tre barnen adopterade.
Siv Odebäck växte upp i Fredrika i Lapplands inland. Framför allt pappan satte en stor prägel på Siv.
– Jag fick min Gudsbild av honom. För hos min älskade pappa kunde jag alltid vara trygg. Jag kunde krypa upp i hans knä och höra hans hjärta slå.
Trots att föräldrarna inte var kristna växte Siv upp med kvällsbön och söndagsskola – tills hon grät för mycket när de berättade om Jesu död – och därmed stängdes av från söndagsskolan.
Siv är en impulsiv person och barndomen och ungdomen bestod av många hyss och påhitt. Som att försöka rida på en gris och dra ut proppen ur båten för att se hur lång tid det tar innan den sjunker. Eller när hon verkade för nykterheten på sitt alldeles egna sätt.
– Jag hatade brännvin, så en dag tömde jag pappas barskåp. Jag hällde ut allt. Och sedan betalade jag pojkarna i klassen för att de skulle kissa i flaskorna, innan jag ställde in flaskorna igen. Pappa sade faktiskt inte ett ord, men han köpte ett hänglås till skåpet.
Rap och fis på Sion
17 år gammal bjöd hon hem hela klassen och på lördagskvällen skulle de alla gå på bio. Men i sista stund ändrade Siv planen.
– Jag såg tanter med roliga knutar i håret, på väg till Sion. Jag tyckte att de kunde behöva lite roligt där, så jag bestämde att vi alla skulle gå till Sion istället. Jag sa åt kompisarna att göra exakt som jag gjorde. När vi kom in skulle alla säga Halleluja, sedan skulle vi rapa och fisa. Och det gjorde vi.
Det blev stor uppståndelse när 25 ungdomar kom in och bar sig illa åt. Men Knut Salmonsson – kommunalnämndens ordförande som precis blivit frälst och som skulle vittna på mötet – var inte rädd.
Som ett åsknedslag
– Han talade ut ord från Gud som beskrev vad vi pratat om kvällen innan. Det stämde precis, så vi blev nyfikna. Sedan talade han om livets mening – att möta Jesus. Jag blev så tagen, att när inbjudan kom räckte jag upp min hand. Då gjorde alla andra det också, de hade ju blivit tillsagda att göra som jag.
– När jag räckte upp handen var det som ett åsknedslag, det kändes från huvudet och ner till fötterna. Flera av mina kompisar fick också möta Jesus. En vecka senare var det dop, då döptes jag och fyra andra.
Men alla gillade inte att Siv blivit frälst. På Konsum fick hon höra att de inte säljer till pingstvänner.
– Men prästen tog mig under sina armar. Jag fick följa med honom och spela orgel, trots att jag inte kunde spela. Det öppnade dörrar. Efter några gudstjänster blev jag accepterad i samhället igen.
Välsignade bullar
Hemma hos Knut fick ungdomarna lära sig mer om Bibeln, om den kristna tron, om bön och om att Gud kan välsigna allt – som bullar!
– En gång var vi 25 personer, men det fanns bara nio bullar på fatet. Men vi bad Gud välsigna dem, och så skickade vi runt fatet. Alla tog varsin bulle, och ändå blev det nio bullar kvar. Det var helt fantastiskt!
Vetskapen att Gud välsignar kom till användning många gånger.
– När min man Gunnar låg i lumpen fanns det nästan inga pengar till mat. Då tog jag stekgrytan och ställde den utanför dörren. Sedan bad jag till Gud att han skulle välsigna oss med mat. Efter en halvtimme eller så öppnade jag dörren – och då fanns det en fin kalvstek i grytan. Det hände inte bara en gång, utan säkert ett tiotal gånger, att det fanns mat utanför dörren.
”Ta hand om barnen”
Siv bad till Gud att han skulle ge henne en uppgift i livet. Och en dag fick hon se en syn.
– Jag fick se en mörk kvinna med tre barn. Jag fick veta att hon var från Abessinien, nuvarande Etiopien. Och så fick jag höra Gud säga att jag skulle ta hand om de barnen, och se till att de fick en kristen fostran, för Gud ville använda dem som nycklar i den yttersta tiden.
– Samtidigt som jag såg bilderna, berättade Knut vad jag såg, så jag fick synen dubbelt bekräftad.
Siv trodde synen skulle bli verklighet snart. Men det kom att dröja många år. Under tiden fick Siv och Gunnar tre biologiska barn.
– När yngsta barnet Per bara var ett par månader gammal, fick jag höra Gud tala igen. Han sa att nu är det tid. Och inom en månad fick vi ta emot Maria från Etiopien. Hon var ett och ett halvt år gammal, men på grund av undernäring ändå lättare än sin nyfödde svenske bror Per.
Letade efter syskon
Siv och Gunnar fick höra att Maria hade två syskon, och gjorde allt för att även de skulle få komma till Sverige. Men systern Abbi var försvunnen, ingen visste var hon hade tagit vägen. Och brodern Abdi fick inte komma ur landet, pojkar var framtida soldater och fick inte adopteras bort.
Först 1982, elva år efter Marias ankomst, kom Abebech (Abbi) till Sverige. Då hade föräldrarna anlitat en etiopisk advokat som till slut hade lyckats hitta henne, trots att hon skickats till en annan del av landet och fått ett nytt namn.
– Jag hade bett varje dag att vi skulle hitta henne, och när vi mötte henne på flygplatsen var det en av de starkaste upplevelserna i mitt liv. Men hon hade blivit så fruktansvärt illa behandlad och var så trasig på insidan.
Adopterad som 29-åring
Kampen för att få hem Abdi pågick ytterligare ett antal år.
– Vi åkte till Etiopien 1988 och fick träffa honom och räknade med att få hem honom snart. Men strax efter vår hemresa fick vi veta att han skickats ut i kriget. Att han överlevde de åren är ett fullständigt mirakel.
1993 skulle Siv och Gunnars son gifta sig. Abbis make Per gick då till ambassadören och krävde att han skulle ge Abdi ett turistvisum för att vara med på bröllopet.
– När han var i Sverige lyckades vi, som genom ett mirakel, få igenom an adoption av honom på bara några dagar. Trots att han då var 29 år och det är extremt ovanligt att man får adoptera vuxna personer. Det berodde på att vi under alla år, sedan vi fick Maria, hade betalat pengar till just det barnhem där Abdi bodde.
Plocka upp drömmen
Trots att det tog 41 år från Sivs syn tills adoptionen av Abdi gick igenom, har Siv alltid varit säker på att hon en gång skulle få alla tre barnen.
– Jag har aldrig kunnat tvivla på Gud. På hans storhet, godhet och precision. Och jag vill uppmuntra alla som har fått en dröm eller vision från Gud att plocka upp den . För det blir alltid som Gud har sagt.
Eva Ruderstam. Med tillstånd av tidningen Inblick.
INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för ”dessa mina minsta” förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.
