Orden som förändrade allt: ”Du är förlåten”

Stefan Binnefors växte upp i Solna med sin mamma, styvfar och tre systrar. Barndomen beskriver han som ganska jobbig. Föräldrarna skilde sig tidigt, och i skolan blev han utsatt.
– Jag kunde få kalsongerna uppdragna över huvudet, berättar Stefan Binnefors.
Det var de tuffa killarna som plågade honom – och ändå var det till dem han drogs. Längtan efter att höra till var starkare än rädslan. Inom honom fanns ett tomrum, en känsla av att något var trasigt, som var svårt att sätta ord på.
I högstadiet började han slå tillbaka. Alkoholen blev en väg in i gemenskapen han saknat. Snart följde haschet.
– Det kändes som trygghet, även om den var falsk, säger Stefan.

När gränser suddas ut

På gymnasiet gick Stefan måleri. Han trivdes i det praktiska arbetet och fick snabbt fotfäste i yrkeslivet. Men parallellt växte missbruket.
Haschet blev dagligt, även under skoltid. För att finansiera det började han sälja själv.
– Studiebidraget gick direkt till langaren, berättar han.
Snart räckte det inte. Amfetamin följdes av kokain och till slut heroin. Gränser suddades ut. Redan som barn hade han tänkt att han ville prova alla droger.
– Jag ville testa allt. Jag behövde döva känslorna. Jag kunde vara hemma hos en gammal tant och tapetsera, gå in på toaletten och ta heroin – och sedan sitta och fika med henne.
På helgerna hamnade Stefan ofta i bråk. En gång, under en droguppgörelse som gick snett, blev han rånad med en pistol intryckt i munnen. Under en tid var han med i ett tyngre kriminellt gäng där han kände en stark gemenskap, de ställde upp för varandra.

Drömmen som vägrade släppa taget

Trots allt fanns det alltid en annan längtan: ett vanligt liv, en familj, något som höll.
Mellan 20 och 30 års ålder präglades livet av droger, kriminalitet och återkommande behandlingar. Han var nära döden många gånger i samband med överdoser och farliga situationer. En gång i en ambulans hade hans hjärta stannat. Personalen var på väg att ge upp återupplivningen, men han återvände.
Trots allt lyckades han behålla sitt arbete, vilket blev en livlina.
– Det gjorde att jag höll mig kvar i verkligheten.

Runt 30-årsåldern kom ett vägskäl. Vänner fick barn eller hamnade i fängelse. Hur skulle hans framtid se ut?
– Slösar man bort för många år blir det svårare att få ett normalt liv.
Han träffade en kvinna och blev pappa. Under en behandlingsperiod upplevde han något ovant – en naturlig lycka, fri från droger och mediciner.
Att få barn blev en vändpunkt. Han levde familjeliv under många år, och höll sig drogfri. Han började med kampsport som gav honom disciplin och en ny gemenskap.
– Jag ville vara en närvarande pappa.

När allt rasar och mörkret tar över

Men 2024 tog han ett återfall till kokain som öppnade en dörr till helvetet.
Han tappade kontrollen och det gick snabbt utför. Skammen växte. För att skydda sina barn drog han sig undan. Till slut satte både hans sambo och mamma en gräns – han fick inte längre komma hem. Sommaren 2025 levde han som hemlös.
– Jag sov ute, i trappuppgångar och hos vänner. Det var verkligen min botten.
Han bar på en tung skuld och skam. Tankarna blev allt mörkare. Ibland funderade han på självmord som en möjlig utväg.
Samtidigt gjorde hemlösheten honom ödmjuk på ett nytt sätt.

Ett nytt liv tar sin början

Stefan hade inte tidigare velat öppna sig under sina behandlingar. Men nu väcktes en tanke: en präst har tystnadsplikt. Han gick till Sankta Clara kyrka i centrala Stockholm, en plats han passerat många gånger. Där träffade han prästen Johan, som hade mycket erfarenhet av människor i utsatthet. I samtalet vågade Stefan berätta på djupet. Mycket kom upp till ytan.
Hemma på kvällen började han läsa Bibeln, en bok han tidigare avfärdat. Nu kändes den levande.
– Jag kände i hela min själ att det här är sant.
En vecka senare återvände han till Johan i kyrkan. Han bad och tog emot Jesus. Från att ha velat avsluta sitt liv tog han ett steg in i ett nytt.

När orden bryter igenom allt

Stefan började lärjungaskola i kyrkan och lärde känna nya kristna människor. Men skulden och skammen plågade honom fortfarande. Han fortsatte sina samtal med prästen Johan. När Johan sa: ”Du är förlåten, du är fri” blev Stefan kraftfullt berörd i sin själ på ett sätt han aldrig tidigare varit med om.
– Jag kan fortfarande rysa när jag tänker på det. Jag kände hur tomrummet fylldes.
I ett ögonblick förändrades något. Förtvivlan byttes mot hopp. Han blev nyfiken – hur kunde han vara förlåten?
Idag är han tillbaka hos familjen. Han gör praktik i kyrkan och möter människor i utsatthet – människor han känner igen sig i.
– Att få hjälpa andra hjälper mig. Det ger mig ett syfte.
Den inre tomheten har försvunnit. Ångesten har stillnat, även om han ibland kan ha en dålig dag. Samvetet har skärpts, viljan att göra rätt har blivit starkare, och risken för återfall upplever han som mycket avlägsen.
Stefans barn har också funnit en plats i kyrkan. Familjen har sett förändringen. Han kan se tillbaka på hur Gud har varit med och beskyddat honom genom hela livet.
– Så länge jag fortsätter att göra rätt och följa Jesus är jag övertygad om att livet blir bra.

Orden han en gång fick höra bär honom fortfarande – förlåten och fri.