Monica Johannesson drabbades av artros i höften. Till slut kunde hon nästan inte gå och smärtan var olidlig. Idag är värken helt borta och hon rör sig obehindrat. Läkarna kallar det mirakel. Artros går inte att bota på annat sätt.
Monica Johannesson tar emot mig i sitt hus i Vänersborg. Hon och hennes man Örjan vill ha ett öppet hem, där alla kan känna sig välkomna. De är familjehem åt en tjej och har tre egna barn som är 13, 17 och 19 år.
Monica är själv uppvuxen i ett öppet hem, med två syskon på en bondgård utanför Vårgårda. Hennes föräldrar bjöd ofta hem folk och var också kontaktfamilj för flera barn. Varje söndag gick familjen till ett litet EFS-kapell.
– Det var en fantastisk församling som gav mig mycket frön för min tro idag. Tron har alltid varit en självklarhet för mig.
Artros i höften
Monica har jobbat i många år inom vården. Nu arbetar hon på ett gruppboende för äldre personer med fysiska och psykiska funktionshinder. 2004 märkte hon att hon började få ont i höften. Smärtan förvärrades och 2008 var den olidlig. Hon röntgades och det konstaterades att hon hade artros. Läkarna sa att det var något hon fick lära sig leva med.
Monica har alltid idrottat mycket, spelat fotboll och badminton, sprungit och dansat, men det kunde hon inte längre. Hon fick sjukgymnastik, som skulle lindra smärtan och förbättra rörligheten, men symptomen förvärrades ändå.
– Jag blev otroligt begränsad. Smärtan var outhärdlig! Ibland kunde jag inte sitta i bilen och till slut kunde jag inte gå riktigt. Benet släpade efter mig.
Helad!
Monica och hennes familj är medlemmar i Salemförsamlingen i Vargön. Där fick hon mycket förbön för sin höft men inget verkade hända. Hösten 2009, ett och ett halvt år efter diagnosen, var hemgruppen samlad hos Monica och Örjan. Alla ställde sig runt Monica, la sina händer på den onda höften och bad till Gud om ett helande.
– Då kände jag en oerhörd, brännande värme i höften. Den spred sig ner genom benet, vristen, hälen och så ut. Efteråt var smärtan fullständigt borta och jag har inte haft tillstymmelse till värk sedan dess, säger Monica.
Efter förbönen gick hon tillbaka till sjukvården för att få en ny röntgen.
– Jag sa precis vad som hänt. Läkarna svarade att det måste vara ett mirakel, eftersom artros inte går att bli av med på något annat sätt. Man kan inte bli så smärtfri även om man tränar.
När Monica hade berättat för läkaren vilken skillnad hon upplevde, sa han att det inte fanns någon anledning att göra en ny röntgen. Det var kostsamt och när nu Gud hade helat henne, tyckte han att hon bara skulle leva i det. Idag idrottar hon och gör allt det hon gjorde innan hon fick artros.
Profetia går i uppfyllelse
Monica och Örjan träffades på Södra Vätterbygdens folkhögskola 1990. Tidigare under hösten hade Monica fått ett profetiskt tilltal om att hon skulle träffa en man som var ”den rätte.”
– Jag tyckte inte att jag hann med killar. Jag hade så mycket annat på gång. Jag ville inte ha något mer än en vän, men han var den förste jag föll för på riktigt.
Ett år efter att de blivit tillsammans, flyttade Monica för att gå på en ettårig bibelskola i Åre. Under tiden var Örjan med i ett evangelisationsteam som ”Jesus generation” hade i Göteborg.
– Gud stärkte vår kärlek på ett märkligt sätt, trots avståndet. Det var ingen tvekan om att Örjan var den man som profetian handlat om.
En gemensam kallelse
I maj förra året fick de ett profetiskt tilltal att de skulle göra något socialt tillsammans. Det var en bekräftelse på vad de redan kände i sina hjärtan. Visionen växte och nu planerar de att ordna läger för ensamstående föräldrar.
Monica vill gärna göra något för hemlösa också.
– Jag brinner för att göra något åt den otroliga, sociala misär som finns. Kanske starta ett soppkök dit alla är välkomna. Hemlösa kan få mat, någon som blivit arbetslös kan komma och få ett socialt nätverk, ta en kopp kaffe och prata. Men jag har inte fått tydliga mönster än. Jag väntar på att Gud ska öppna möjligheter.
Älskar att uppmuntra
En annan dröm hon har är att inspirera människor att ta sig ur ett felaktigt tänkande och att utveckla sina idéer.
– Jag älskar att uppmuntra människor! Jag vill berätta, kanske föreläsa om hur man kan tänka för att ta sig upp ur sin grop. Man ska vara medveten om sina tillkortakommanden men inte hänga sig kvar i dem, inte vara bitter och sänka sig själv. Livet är för värdefullt för det.
Monica uppmuntrar gärna människor hon möter i sin vardag också. Ibland kan det räcka med ett leende mot någon i livsmedelsaffären.
– Det kan göra att människor vågar ta sig närmare och börja prata. Jag tror att det finns oerhört många ensamma i vårt samhälle.
Vila och vänta
Sedan ett år tillbaka går Monica en själavårdskurs på distans på Liljeholmens folkhögskola. Målet är att kunna finnas till hands både i kyrkan och i samhället. Under tiden hon läser kursen får hon själv gå i själavård. En sak hon lärt sig är att vila och vänta.
– När jag vilar så förbereder Gud mig för nästa steg. Jag är en energisk person och det är så mycket som är roligt, men det är farligt också. Det är lätt att rusa iväg och då blir man lätt utbränd.
– Jag har blivit svedd, men då har jag fått backa och sätta gränser i min omgivning. En del förstår inte det. De vill väl att man ska engagera sig, men de får tycka vad de vill. På själavården har jag lärt mig: Att vila är att ta ansvar för sig själv och andra och att ge utrymme för den helige Ande. Om jag hela tiden är på gång, hur i hela friden ska Gud kunna nå mig då?
Ingrid Byström. Med tillstånd av tidningen Inblick.
INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för ”dessa mina minsta” förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.