För ett år sedan var Anna-Lisa Wahlström inlagd på sjukhus och kunde varken äta eller dricka. Läkarna hade gjort allt de kunde och hon var för svag för operation. Men när man till sist kopplade bort hennes dropp, bad Anna-Lisa till Gud om hjälp.
I februari förra året drabbades Anna-Lisa Wahlström av tarmvred. Det hade blivit totalt stopp i tarmen och allt hon åt eller drack kom upp igen. Man röntgade, satte dropp och försökte förgäves få igång hennes mage. Hon rasade i vikt och blev till sist för svag för att opereras.
– De visste inte vad de skulle göra. Jag tror att läkaren själv väntade döden, eftersom han samlade ihop alla mina anhöriga, säger Anna-Lisa.
Mirakel
Gun-Britt Volmari är en god vän som följde Anna-Lisa under sjukdomstiden. Hon var på besök på sjukhuset när droppet tagits bort och det inte fanns något mer att göra. Då låg det papper om hospice på nattduksbordet. När Gun-Britt såg Anna-Lisa förstod hon att hon inte kunde ha så långt kvar. Anna-Lisa frågade om hon aldrig skulle få komma hem mer och Gun-Britt svarade: ”Nej, det kommer du nog aldrig att få göra.”
– Men när jag hade sagt det var det något som klack till i mig, så jag sa: ”Men Lisa, det kan hända ett mirakel.” Jag har aldrig upplevt en sådan känsla i mig själv som när jag gick från sjukhuset den kvällen. Jag blev inte kvitt tanken på mirakel, berättar Gun-Britt.
När Gun-Britt ringde till sjukhuset ett par dagar senare, berättade Anna-Lisa att det hade skett ett mirakel. Hon hade blivit så ledsen när hon förstod att hon skulle dö, så hon hade bett personalen att få vara för sig själv en stund och be till Gud.
Enkel bön om hjälp
– Jag sa till Gud precis hur jag hade det: ”Vad ska jag göra med min kropp? Kan du hjälpa mig, Gud?” Sedan gick det bara en liten stund och så kände jag hur det började röra sig i tarmen.
Man tog nya röntgenbilder och det visade sig att tarmen fungerade igen. Läkaren kallade samman all personal på avdelningen och berättade att Anna-Lisa varit med om ett under. Hon var frisk, kunde åka hem och fick äta och dricka vad hon ville.
– Det var så fint att han inte försökte bortförklara det som hänt. Alla blev så glada och jag var ju överlycklig! Ibland ber man för sjuka och det händer ingenting, men detta kom helt plötsligt! Både läkare och andra blev förvånade. Gud går sina egna vägar, säger Anna-Lisa, som hunnit fylla 89 år.
Bönesvar i vardagen
Anna-Lisa har fått många bönesvar i livet, ofta när det gäller vardagliga saker. Vid adventstid förra året gick hon till sin mans grav med en krans. Då fick hon se att det låg granris på de flesta gravarna. Det såg så vackert ut och hon kände att hon också ville ha det.
Eftersom det började skymma, bestämde hon sig för att köpa granris och återkomma dagen därpå. Hon gick till soptunnan för att slänga lite skräp och där, i ett hörn fick hon se två stora, fina granriskvistar som någon fått över.
– Jag tänkte: “Tack, käre Gud. Då tar ju jag dem till graven.” Jag gjorde i ordning kvistarna och satte ner dem. Tårarna rann, jag tyckte platsen blev så helig. Det blev så stort för mig att Gud bryr sig om oss i sådana små saker. Jag hade inte bett om det, men han såg min längtan.
Frälst som 12-åring
Anna-Lisa tog emot Jesus när hon var 12 år. Två av hennes systrar hade blivit frälsta på Frank Mangs möten i Göteborg.
– De kom hem jublande glada. Jag såg deras förvandling och det satte sin prägel på mig. På ett kvällsmöte i Betel fick jag tillfället. Jag böjde mig där och det har jag aldrig ångrat.
Två år senare döpte hon sig. I det mötet blev den man frälst, som sedan skulle bli Anna-Lisas make. Han och hans bror var på väg hem efter ett biobesök när de såg att det lyste i kyrkan.
– Bengt hade längtat mycket efter frälsningen. Det blev så radikalt för honom att han inte kunde sova på natten av glädje. Han låg och prisade Gud hela nätterna och sedan var han så lycklig i sin frälsning, berättar Anna-Lisa.
Söndagsskollärare i 46 år
På fritiden spelade Bengt banjo i ett band, men nu ville han inte fortsätta med det. Så småningom blev han musikledare i Betel istället, tillsammans med Anna-Lisa som spelade gitarr.
De var också söndagsskolelärare under många år. Anna-Lisa började som 14-åring och fortsatte i 46 år.
Betelkyrkan låg mitt i Majornas arbetarkvarter och det var alltid fullt på barnmötena. Många kom från hem där man annars inte brukade gå i kyrkan. Anna-Lisa undrade ibland om barnen hade förstått undervisningen. Hade de fått det de behövde för att själva kunna välja väg?
Senare har hon mött människor som berättat vad söndagsskolan har betytt för dem. Någon sa: “Ni pratade om himlen och allting blev så roligt och härligt. Sedan har jag förstått att det ni undervisade om räcker för att jag ska komma till himlen.”
Herren är större
1986 dog Bengt i sviterna efter en trafikolycka. Själv har Anna-Lisa opererats för cancer flera gånger.
– Sorger har jag haft, men de får inte ta överhanden. Man får räkna med att Herren är större. Vad som än händer, så får Gud ta hand om mig. Jag kan ju inte klara så mycket själv, säger Anna-Lisa.
När hon blivit helad från tarmvred och läkaren sa att ett under hade skett, kom en bibelvers från Psaltaren 18 till henne.
– Ibland kan man uppleva det som om Gud inte finns, men ”Herren lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!” Den versen började sjunga i mig och den har sjungit sedan dess.
Ingrid Byström. Med tillstånd av tidningen Inblick.
INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för ”dessa mina minsta” förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.
