Berättelsen om June Alm i Osby är inte bara en berättelse om hennes liv, utan samtidigt en skildring av hennes man Lennarts livsresa. Det visar på Guds hjälp och ledning genom livets tuffa passager och ger en förvissning om att Gud även har framtiden i sin hand.
Men vi tar det från början.
June föddes i England och fick en hård uppväxt.
– Vi hade ingen ström i huset där jag bodde. Pappa jobbade på nätterna och sov på dagarna och mamma gick ut och sökte ströjobb. Jag visste aldrig när jag skulle få mat och jag fick klara mig själv för det mesta. Det var ingen som brydde sig om var jag var. Ofta höll jag till vid puben på gatan.
– Det var en ganska farlig uppväxt. Jag brukade plocka kol på järnvägen, tills jag hörde att tåget var på väg. Då sprang jag undan. I efterhand inser jag att jag måste ha haft änglavakt. Det måste ha varit någon som vakat över mig.
En snabb bön
En dag hoppade hon på en buss för att åka sina släktingar. Men hon hade ingen biljett och inga pengar till biljetten.
– Jag hörde hur konduktören kom och bad en snabb bön: ”Käre Gud, hjälp mig”. Sedan tittade jag ner på golvet och där låg en peng. Jag kunde betala biljetten och pengarna räckte även till en smörgås.
June träffade en svensk man och gifte sig. 1968 flyttade de till Sverige.
– Min svärmor var pingstvän och jag följde med henne på tältmöte. Där berättade de om Jesus på korset. Jag grät mig igenom predikan och den kvällen blev jag frälst.
Paret fick två barn, men efter tio år upphörde relationen.
– Församlingen uteslöt mig för att jag inte gick tillbaka till min före detta man. Därför gick jag inte till kyrkan på många år. Men min tro kunde ingen ta ifrån mig. Den hade jag alltid med mig.
Alltid tillsammans
Så en dag träffade June Lennart. De blev ett par, gifte sig och tillbringade i stort sett all tid tillsammans.
– Vi var verkligen tighta. Den enda tiden vi inte var tillsammans var när vi jobbade.
Lennart var inte kristen, men han hade inget emot Junes tro och tyckte om när hon sjöng kristna sånger.
June och Lennarts son led av ADHD och uppväxten blev ganska jobbig. Som 13-åring var han tillsammans med äldre kompisar som introducerade honom för droger.
– Det tog tid innan vi förstod vad det var han höll på med. Och sedan var det jättesvårt att hjälpa honom.
Sonen erbjöds missbruksvård, men det hjälpte inte. June och Lennart startade en förening för anhöriga mot droger. Genom föreningen jobbade de tillsammans med bland andra polisen, kommunen och LP-verksamheten.
En förvandlad son
Kontaktpersonen på LP såg till att sonen fick komma till Torpahemmet. När June och Lennart hälsade på honom där märkte de genast en enorm skillnad.
– Redan när jag gick genom dörren kände jag Guds närvaro. Det var ett sådant lugn, en frid. Helt annorlunda mot andra missbrukshem.
Förändringen märktes också på sonen.
– Det var som ett mirakel. Han var som ny, helt förändrad. Lennart var misstänksam och när vi åkte hem undrade han vad som egentligen hade hänt med vår son. ”Det vet jag, han har blivit frälst”, svarade jag.
En tid senare döpte sig sonen, med Lennart och June på plats.
– När kören sjöng ”Du är förlåten” var det som om änglaröster sjöng och tårarna bara rann utför mina kinder.
Fick dela tron
Lennart såg sonens förändring och ett frö såddes i hans hjärta. Nu var det bara LP som gällde och han och June åkte ofta till olika LP-sammankomster. Dessutom gick de till kyrkan tillsammans på söndagarna.
June började också åka ut till olika kyrkor och äldreboenden och sjunga kristna sånger tillsammans med en vän. Och Lennart följde med.
– Det var aldrig någon som prackade på Lennart någon tro. Men något hände i hans hjärta. Och han ställde allt fler frågor till mig om den kristna tron.
– Jag kan inte säga när han egentligen tog steget och blev frälst. Men en dag kom han och sade att han ville bli döpt. Då hade han verkligen bestämt sig. Och vi som delade allt annat i livet fick nu också dela tron.
Smygande sjukdom
Men så var det det här med sjukdomen. Den kom smygande, för fem år sedan.
– Vi var så kära i varandra, trots att vi var gamla. Men Lennart började bli allt mindre lik sig, ibland var det som om han inte längre var samma människa. Han hade alltid varit så kärleksfull, men nu kunde jag inte längre känna kärleken från honom på samma sätt som tidigare.
Varje dag, när hon gick ut med hundarna, ägnade hon promenaden åt att be.
– Jag sade till Gud att jag inte klarar av att leva utan kärlek. Och en dag så fick jag höra Gud svara! Jag fick höra en röst som sa: ”June, du behöver bara min kärlek”. Det var så fantastiskt. Jag fick svar från ovan. Och jag levde på de orden ett bra tag.
Lennart vägrade gå till doktorn, men situationen blev värre och värre. Ibland kunde June knappt känna igen sin man, som numera ofta var irriterad och arg. Till sist ställde hon ett ultimatum: ”Om du inte följer med till läkaren så kan jag inte bo med dig längre”.
Då följde han med till läkaren och fick diagnosen Alzheimers, en sjukdom som kommit successivt under flera års tid. Och June fick en förklaring till varför han agerat som han gjorde.
En dröm från himlen
De följande åren blev omtumlande. Lennart gjorde allt fler konstiga saker och på slutet ville vården placera Lennart på ett hem.
– Men jag vägrade. Jag hade lovat Lennart att aldrig lämna honom på ett hem, för det ville han absolut inte.
Istället ägnade June all tid åt att ta hand om sin man.
Ett par gånger blev det akuta resor till sjukhuset.
– En gång berättade han om en dröm som han fick när han var väldigt sjuk. Han upplevde att han var på väg uppåt. Han passerade en kvinna som frågade om hon fick be för honom. Sedan fortsatte han uppåt och uppåt tills han hörde en stark mansröst som sa: ”Du ska inte hit än. Det är för tidigt.” Och så vaknade han.
Guds omsorg genom allt
Men snart kom ett nytt tungt besked. Lennart hade fått obotlig cancer. Den utgick från tjocktarmen men hade spritt sig åt flera håll.
– Först tyckte jag att Gud var så grym. Men i efterhand kan jag se Guds omsorg genom allt. Han var med oss varenda steg på vägen. Och idag är jag nästan glad för cancern. Cancerbeskedet gav Lennart rätt till hospice-vård i hemmet och det var en lättnad. Samtidigt ledde cancern till att Lennart slapp gå in i alzheimers-dimmornas värld.
– Gud gav mig en tid då jag kunde prata med Lennart om allt, som en förberedelse på att han inte längre skulle finnas här.
Tre månader efter cancerbeskedet dog Lennart. Hemma i sin säng, med June vid sin sida. På sin 69-årsdag den nionde februari.
– Jag sa till honom att han skulle släppa taget. När Gud kommer för att hämta honom skulle han bara gå med.
– Det var så fridfullt. När han tog sitt sista andetag var det som om jag såg något som kom ut ur munnen. Kanske var det anden som lämnade hans kropp, för det som var kvar efteråt, det var inte Lennart.
Steg för steg med Gud
Det har gått snart ett år sedan Lennart gick bort – eller snarare hem till Himlen. För June har det varit en tuff tid, med mycket sorg och saknad.
– Det liv jag hade har jag inte kvar. Saknaden är otrolig och ensamheten är svår. Men jag har funnit tröst hos Gud. Han har talat till mig genom en text i en andaktsbok som jag läste samma dag som han dog, som passat så väl in i min situation och som jag har läst gång på gång. Jag upplever att Gud har gett mig tröst, kraft och samtidigt en starkare tro.
– Nu har jag accepterat att Lennart är borta. Jag har bara en massa minnen kvar, och även om de gör ont ibland, så vill jag inte vara utan dem. Jag är så tacksam till Gud för vad han har gjort för Lennart – och för mig. Utan min tro, utan Gud, hade jag inte klarat mig igenom den här tiden.
June konstaterar att livet aldrig mer kommer att bli detsamma.
– Jag känner mig som ett barn som har kommit ut i en ny farlig värld. Men jag säger till Gud varje dag: Gå med mig, steg för steg. Ta hand om mig och låt mig inte gå vilse.
Samtidigt som saknaden är märkbar kan June se tillbaka med glädje. Hon kan skratta igen. Och hon kan se på framtiden med tillförsikt.
– Jag har fått ett nytt liv. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det, men jag vet att Gud har en plan och att han kommer att leda mig rätt.
Eva Ruderstam. Med tillstånd av tidningen Inblick.
INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för ”dessa mina minsta” förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.
