I januari 2024 stod Marie inför ett val som handlade om liv eller död. Efter år av återkommande depressioner och en djup livskris nådde hon en punkt där vägs ände var nådd.
Maries väg tillbaka till livet började med ett minne som legat vilande i årtionden. Som barn gick hon i Kyrkans barntimmar, och även om hon aldrig närde den delen av sitt liv, fanns berättelserna om Jesus och den där mysiga känslan kvar som en dov medvetenhet i bakgrunden.
Sista halmstrået
I början av 2024 var mörkret som tätast. Marie hade precis tagit sig ur en destruktiv relation och mådde så dåligt att hon tvingades fatta ett desperat beslut för att orka fortsätta.
– Som ett sista halmstrå anmälde jag mig till en danskurs i foxtrot och bestämde mig samtidigt för att gå in i den där kyrkan som jag passerade varje morgon på väg till jobbet, berättar Marie.
Dansen var rolig, men det var i Pingstkyrkan i Jönköping som något brast – på ett bra sätt.
– Jag möttes av en sådan värme. Någon bjöd på kaffe, någon ville prata. Men det var när jag satte mig i bänken som det hände. Jag blev helt uppfylld av en närvaro jag aldrig känt förut. Jag satt och grät under hela min första gudstjänst, jag lät mig bara svepas med, berättar Marie.
Musiken blev livlinan, en särskild sång drabbade henne så hårt att hon bara kunde kapitulera.
– Jag kände mig som en törstig svamp och tänkte: ”Gör vad du vill med mig, för nu är jag illa ute.”
Hon började söka sig till gemenskapen på allvar och gick en samtalskurs där hon fick möta andra som också brottades med livets stora frågor. Det var där, i de djupa samtalen, som beslutet om att markera en nystart växte fram.
Fri från 40 års ångest
I dag har vinglaset ersatts av en nyfikenhet på andlig litteratur. Ändå sitter den största befrielsen i psyket.
– Jag har lidit av återkommande depressioner och ångest i hela mitt liv. En helt vanlig kväll bad jag: ”Ta det här ifrån mig, jag orkar inte mer.” Och han gjorde det. Det var ett ögonblicks verk. Att kunna leva utan den där ständiga gnagande ångesten är underbart.
Under påsken valde hon att stiga ner i dopgraven. En vän filmade. För Marie handlade det inte om att följa en regel, utan om ett fysiskt behov av att få börja om.
– På filmen ser det ut som om jag bara är under vattnet en kort stund, men min upplevelse var att tiden stannade. Det var som om jag svävade i ett starkt ljus. Det hände något där i vattnet som jag inte kan förklara på annat sätt än att allt det gamla, tunga lämnades kvar i djupet.
Sluta prestera inför Gud
Men resan har inte varit spikrak. Marie, som alltid mätt sitt värde i vad hon åstadkommer, försökte till en början ”prestera” även i sin tro. Hon satte upp regler för hur mycket hon måste läsa och be för att duga.’
– Men jag har fått lära mig att jag aldrig kan förtjäna Guds närvaro. Det är en process att förstå att jag är accepterad precis som jag är, utan krav på motprestation.
Vardagen innebär också nya utmaningar. Familjen, som inte är vana vid kyrkvärlden, har känt en oro för att hon hamnat i något osunt. Marie väljer sina tillfällen att berätta, hon vill inte att det ska bli ytterligare en sak hon ”måste” göra.
– Man kan bara dela med sig när det känns naturligt.
Gruppen i kyrkan har blivit hennes nya hem, en plats där hon får näring för att hålla lågan levande när omvärlden känns kall. Marie citerar från en predikan med Chatrine Carlson: ”Om man lägger grillkol tillsammans så glöder det, men lyfter man ut en kolbit för sig själv så svalnar den snabbt. Vi hjälper varandra att fortsätta brinna”.
Text: Eva Marklund
Foto: Petter Allgulin
Med tillstånd av tidningen Inblick.
INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för ”dessa mina minsta” förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag.
