Eva-Britt Öhman växte upp i idyllisk skärgårdsmiljö, men pulsen i Stockholm lockade och i 17-årsåldern flyttade hon till huvudstaden. Snart hamnade hon i vänsterkretsar, och blev mycket engagerad i demonstrationer och protestaktioner. Bland annat var hon engagerad i kampanjen kring almarna i Kungsträdgården som skulle ha huggits ner för 50 år sedan. Eva-Britt var inte aktiv i främsta ledet, men åkte till almarna så ofta hon kunde efter jobbet.
Hon protesterade mot allt och alla
– Så här efteråt kan jag tycka att det var mycket snack och lite verkstad. De flesta var flummare, som bara hakade på den trend som gällde.
– När vi träffades och drack alkohol gick diskussionens vågor höga, och när budet gick om att något var på gång var vi genast snabba att hänga på. Det kunde gälla protester mot apartheid i Sydafrika, fascisten Franco i Spanien och USA:s krig i Vietnam, sammanfattar Eva-Britt.
Men Eva-Britt hade en attityd av en ung, arg tjej som ville åstadkomma revolution i samhället.
– En del av den ilska jag visade då berodde nog på att jag var påverkad av alkohol. Jag minns hur jag kallade en person kapitalistsvin, för att han kom från en välbärgad familj.
– Han bara tittade på mig och sa förvånat: ’jag har väl inte gjort nåt’? Nej, det var ju inte riktigt juste att anklaga honom, men så provokativ var jag då, påverkad som jag var av min socialistiska grundsyn, erkänner hon.
Existentiella frågor
Eva-Britts revolutionära period varade större delen av 70-talet. Det som blev avgörande för att hon ändrade sin inställning till livet var att hon hade en troende mamma som alltid bad för henne. I söndagsskolan, där Eva-Britt gick som barn, var hennes mamma lärare, men för dottern kändes inte den kristna tron så lockande.
– Jag hade bestämt mig för att klara mig själv och göra vad jag själv ville, leva mitt eget liv, utan att några religiösa band och traditioner skulle få hindra mig. Men åren gick och jag började känna en ökande tomhet i det liv jag levde. Vad var syftet med allt? Var meningen med livet att bara springa runt i livets ekorrhjul och sedan dö?
En dag höll Eva-Britt på med att måla hemma i lägenheten, samtidigt som hon lyssnade på ett program i den nystartade närradion. Där spelades en sång med titeln ”När du går över floden”. Sången handlar om att när vi står inför döden måste vi lämna allt vi har här på jorden. Av sin mamma hade Eva-Britt hört om det kristna hoppet om ett evigt liv, men hon hade skjutit det ifrån sig.
– Jag hade aldrig hört talas om att man kan få nöd över sina synder, men när jag lyssnade till sången bara grät jag. Säkert var det mammas böner och de frön som såtts inom mig i söndagsskolan som påverkade mig. Tankarna kom: inte kan väl jag gå och bli religiös, jag som skällt på de kristna så många gånger.
Hittat hem
Följande morgon var det en ny Eva-Britt som vaknade. Hon minns tydligt att det kändes som om något storslaget hade hänt, en tung börda hade ramlat av och det skrällande tomrummet var borta. Det märkliga var att Eva-Britt efter den upplevelsen inte hörde av sina socialistkompisar mer, och eftersom hennes mamma också flyttat till stan, började hon gå med henne till kyrkan.
– Jag som svor och bråkade, rökte och festade och var som en megafon för den socialistiska ideologin hade renats på insidan. Det kändes som om jag hade hittat hem i livet. Sedan dröjde det inte länge förrän jag fick kontakt med en karismatisk bönegrupp och fick del av den helige Andes kraft och gåvor.
Sedan gick Eva-Britt bibelskola, där hon växte i sin tro och fick se hur olika bitar föll på plats, både andligt och praktiskt. Hon vidareutbildade sig inom vården och fick jobb som hon trivdes med, och kunde köpa en bostadsrätt som hon fortfarande bor i. Det är med tacksamhet och uppriktig glädje som hon berättar om hur Gud välsignat henne på så många områden.
– Jag har verkligen sett att när man ger sitt hjärta till Gud så hjälper han med materiella och mänskliga behov också. När jag prioriterat att ta tid med Herren så har jag fått se hur allt det andra som tillhör livet också ordnat sig. Gud har visat mig favör och jag har alltid haft det jag behöver, även när jag gått ner i arbetstid för att göra ideella insatser, säger Eva-Britt tacksamt.
Glad pensionär
Eva-Britt av idag är en glad och öppen, nybliven pensionär, som tror att bön påverkar bättre än demonstrationer och samordnade protester. Hon är engagerad i flera bönenätverk och landet Israel har en stor plats i hennes hjärta. De senaste åren har hon har gjort många resor dit. Som engagerad vänsteraktivist hade det tidigare varit naturligt för henne att stötta palestiniernas sak, men när hon satt sig in i bakgrunden vidgades hennes perspektiv.
– Första resan jag gjorde till Israel var en böneresa. När jag såg den resan utannonserad blev jag så sugen på att följa med, men hade inte tillräckligt med pengar. Just då fick jag besked om att en bankbok hittats efter min avlidne morbror och de pengar jag fick dela räckte till resan.
– Sedan har jag varit i Israel många gånger och det har varit lika välsignat varje gång. Bön ser jag som ett andligt flygvapen, eftersom jag ofta har sett hur effektiv den gemensamma bönen är.
Till sist framhåller Eva-Britt att vi aldrig får glömma att inkludera våra nära och kära i bön. Resultatet kanske inte kommer på stubinen, men i längden gör bönen alltid verkan.
– Underskatta aldrig värdet av dina böner, de uträttar mer än du tror, är Eva-Britt Öhmans uppmuntrande sluthälsning.
Börje Norlén Med tillstånd av tidningen Inblick.
INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för ”dessa mina minsta” förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.
