Lotta sätter nyckeln i låset till sin lägenhet i Linköping. Hon stannar upp en sekund, tacksam för, det som för de flesta är en självklarhet, en egen dörr att stänga, ett köksbord och mat i kylskåpet. För två år sedan var hon på en helt annan plats; allt var kaos.
Den 15 januari i år firade Lotta två år som drogfri. Det är ett datum hon aldrig kommer att glömma.
– Min son fyller år den 17 januari och jag bestämde mig för att skriva ett brev till honom. Jag ville berätta hur livet faktiskt var, utan att ha några droger i kroppen, berättar Lotta Hansson.
Sonen, som bor i Stockholm, valde att åka till LP-verksamheten för sin mammas skull. Och även Lottas dotter kom till stödboendet för att hälsa på sin mor.
Vägen fram till idag har varit lång. Lotta växte upp hos sina morföräldrar från det att hon var två och ett halvt år. I tonåren träffade hon en man som blev far till hennes barn, och sitt första fick hon redan i 18-årsåldern. Mannen missbrukade kraftigt, men Lotta var starkt emot droger och kämpade för att hålla ihop ett vanligt familjeliv under småbarnsåren. Omgivningen frågade ofta hur hon överhuvudtaget orkade, och till slut höll det inte längre.
En dold vardag
Lotta lämnade förhållandet, men när hon var 26 år tog livet ändå en ny dramatisk vändning.
– Jag hade min kusin inneboende hos mig och visste att han använde droger. Så länge han skötte sig tyckte jag att det var okej. Men en kväll la någon amfetamin i mitt glas. Jag förstod inte vad som hände, men jag fick en enorm förälskelse i kroppen; jag blev helt förälskad i drogen, berättar Lotta.
Trots att narkotikan nu hade kommit in i hennes eget liv, lyckades hon under många år sköta vardagen och ta hand om barnen. Hon dolde missbruket fram till det att hon flera år senare mötte en ny man som också missbrukade.
– Det blev ännu mer droger, och jag började missbruka på allvar. Jag skyller absolut inte på honom, för man har ju alltid ett eget ansvar, men det blev så illa att jag blev vräkt och fick hyra en lägenhet i andra hand på svarta marknaden, förklarar hon.
I december det året ville hennes dåvarande livskamrat gå på LP-verksamhetens julfest. Lotta kände ett starkt motstånd inför att möta så mycket människor, men följde med ändå.
– Jag blev så otroligt väl mottagen av alla.
Människorna lyste och det märktes att de hade Jesus i sina hjärtan. Det var som om Herren sa: ”Bered en väg för Lotta”.
Januari i mörker
Kort därefter tog förhållandet slut och kvinnan som Lotta hyrde av i andra hand krävde att få tillbaka lägenheten. Lotta höll på att bli utkastad på gatan. Hon sökte upp Kalle Tiger, som är LP-verksamhetens föreståndare i Linköping, och sa att hon inte visste vad hon skulle göra. Kalle kunde inte heller göra så mycket utan rådde henne att gå hem, be och läsa Bibeln.
– Det här var i januari. Det var riktigt kallt och mörkt ute, och jag la mig på knä i lägenheten och skrek rakt ut: ”Gode Gud, jag dör!” Då kändes det plötsligt som att hela rummet fylldes av både värme och ljus.
Hon slog upp Bibeln på måfå och hamnade i Psaltaren 30. Texten löd: ”Tack herre, jag upphöjer dig för att du helade mig och tog bort mig från triumferande vänner och tog mig upp ur dödsgraven medan de andra gick ner.”
– I den stunden kände jag verkligen att Gud pratade direkt till mig. Den texten har jag inramad på väggen hemma i dag.
Vändpunkten krävde ett radikalt brott med det gamla livet, och beslutet prövades omedelbart när hon skulle städa ur lägenheten.
– Jag hade fortfarande narkotika, kanyler och sprutor kvar. Jag gick ut till soporna med alltihop. Under en kort sekund tänkte jag att jag borde sälja det i stället, men allt åkte i soptunnan. Sedan den dagen har jag inte rört någonting.
Efter den akuta krisen fick Lotta först ett boende på Bjärka-Säby utanför Linköping, därefter kom hon in till LP:s stödboende ”Gula Paviljongen” vid Kupolen. Den nionde maj döptes hon, och en tid därefter blev hon andedöpt ute på Bjärka-Säby. Någon undrade om hon kunde hebreiska, men det var tungotal.
Nyckeln i dörren
Efter mycket bön fick hon till slut en egen lägenhet, först en etta på Videgatan i Valla och efter det en tvåa.
– Jag är så otroligt tacksam i dag när jag kommer hem. Mat på bordet, möbler och en egen bostad är saker som man lätt tar för givet, men för mig är det ingen självklarhet längre. Så fort jag låser dörren brukar jag tacka Jesus för lägenheten. Min mamma kan ibland anmärka på att jag förlorade fina möbler, som en dyr soffa, i vräkningen. Men enligt mig är det bara materiella ting. Jag vill aldrig tillbaka till det liv som var och de energierna.
Om du ser tillbaka på en vanlig dag som missbrukare; vad var det som tog upp din kraft och energi?
– Jagandet efter droger tog all tid, dygnet runt. Vardagen styrdes av skulder, vilket till slut ledde till den förlorade lägenheten. Man vaknade och ringde runt till folk för att få tag på droger, och periodvis sålde jag en del själv också. Dagarna handlade mest om att åka runt och försöka finansiera missbruket på olika sätt.
Behöver man stänga av vissa delar av sig själv för att kunna leva så? Vilka delar av Lotta stängde du av?
– Man stänger helt klart av sina känslor, det brukar jag ofta säga.
Lotta berättar hur hon nyligen vurpade med sin elsparkcykel och bröt näsan utan att fälla en tår.
– Det visar väl att jag är ganska bra på att stänga av fysisk smärta. Men den psykiska smärtan gör mycket ondare på något vis, i alla fall för mig.
Har man den där muren mot sig själv också?
– Ja, man blir väldigt duktig på att hålla uppe en mask, och man blir tyvärr ganska manipulativ mot sin omgivning. Man vill dölja hur illa det faktiskt är.
Muren fungerar som ett skydd utåt, även när insidan är helt tom.
– Jag kunde möta någon bekant ute som frågade hur jag mådde, och jag svarade automatiskt att allt var bra, trots att det var helt tomt på insidan. Ibland fungerade masken, men ibland brast det såklart helt och hållet också.
Berätta om den dagen du kände att det inte går längre.
– Jag var så djupt nere på botten som man överhuvudtaget kan komma. Det var då jag fattade beslutet att ta emot hjälp, och i samma veva kom Jesus in i mitt liv. Det är ingenting jag ångrar i dag. Alla dagar är inte spikraka nu heller, men en sämre dag i dag är ändå oändligt mycket bättre än en bra dag i det gamla livet.
Fanns tanken på Gud eller något större i den stund du inte ens hade en plats att sova på?
– Ja, eftersom jag gick i söndagsskolan som barn har tanken på Gud alltid funnits med mig i bakgrunden.
Samtidigt bar hon på gamla föreställningar från uppväxten om hur man fick nalkas Gud.
– När jag växte upp fanns det några troende äldre damer som sa till mig att man inte ska be Gud om saker, utan bara tacka. Det tyckte jag lät skrämmande, så under en period vågade jag nästan inte be om någonting. Men när man är i djup nöd är det ju naturligt att ropa på hjälp, och jag bad ofta till Gud att han skulle hjälpa mig, även innan jag hade en personlig tro.
Kände du dig som ett offer för omständigheterna eller som en person med eget ansvar?
– Ärligt talat tyckte jag mest synd om mig själv på den tiden. Det hör till missbruket att man letar efter syndabockar och tycker djupt synd om mig själv. Det var en blandning av båda delarna, men självömkan tog stor plats.
Har du lärt dig någonting från den tiden?
– Ja, jag tar med mig mycket erfarenheter. Genom tolvstegsprogrammet har jag lärt mig enormt mycket. Där får man verkligen granska sig själv på djupet och dela det som är tungt med en sponsor.
Genom programmet fick Lotta hjälp att bearbeta det förflutna och välja förlåtelse framför bitterhet.
– Jag berättade saker som jag aldrig har sagt till någon annan tidigare. Min sponsor sa till mig att jag bar på mycket smärta, precis som Jesus, men utan att bli bitter. Det är något jag verkligen har vaktat mig för, att bli bitter. För min egen skull känns det bäst att förlåta. Det betyder inte att jag har glömt vad människor har gjort mot mig ända sedan jag var liten, men förlåtelsen ger frid.
Hur har bilden av Jesus förändrats under den här resan?
– Han är med mig hela tiden nu, så jag upplever hans närvaro på ett helt annat sätt än tidigare. Förr kunde jag bli väldigt arg på Gud, särskilt när det tog slut med min stora kärlek. Då anklagade jag Gud för att han först gav mig kärleken och sedan tog den ifrån mig. Men sanningen var nog att jag inte lyssnade på Gud då, och vi var helt enkelt inte bra för varandra.
Vad innebär det för dig att rent praktiskt följa Jesus och inte bara prata om honom?
– Det är en svår fråga, men för mig handlar det om att lyssna. Det kan låta flummigt, men jag upplever att jag hör hans vägledning och försöker följa den. Ibland har jag känt en tydlig inre varning inför vissa situationer, som ”Nej, backa härifrån”, och då har jag gjort det. Det handlar mycket om att lära sig lyssna inåt.
Hur ser du på frågor som skuld och det ansvar för saker du gjorde som kanske inte var så bra?
– Jag känner att jag fick lämna allt det gamla i dopet. Där blev jag förlåten för mina misstag. Min absolut största skam gällde mina barn. Men jag har bett om förlåtelse och gjort gottgörelse, och i dag har vi en jättefin relation och lika nära kontakt som förr. Jag känner mig förlåten för det förflutna. Man gör självklart småfel i vardagen i dag också, men det går inte att jämföra med hur det var då.
Hur ser samtalet ut med Jesus idag när du ser att livet ändå kan vara tufft?
– Då ber jag helt enkelt om hjälp och styrka att hantera det. Ibland kan jag hamna i svackor där jag tycker att tillvaron känns väldigt enformig, särskilt på lördagar då jag ofta är ensam. Det handlar inte om något sug efter droger, utan bara om en känsla av tristess. När det händer brukar jag påminna mig själv om allt jag faktiskt har att vara tacksam för, och en promenad brukar hjälpa. Jag ber om vägledning och ber Gud visa hur jag ska hantera situationen, och det brukar lösa sig till det bättre.
Hur skulle du beskriva skillnaden mellan att ha gemenskap i missbruket och gemenskapen i LP?
– Det är en enorm skillnad. I missbruket är det bara drogerna som håller ihop människor. Den som har tillgång till droger är jättepopulär för stunden, men den dagen leveransen uteblir är samma person inte värd någonting.
I den nya gemenskapen upplever hon en helt annan grundtrygghet och personlig omtanke.
– På LP tror människor på dig på riktigt. De har Jesus i hjärtat och är genuina. Jag är med i en liten samtalsgrupp som ses varannan söndag, läser Bibeln, äter tillsammans och pratar om livet. När jag bodde i Skäggtorp i Linköping, och missade ett möte på grund av sjukdom, ringde Kalle direkt för att höra hur jag mådde. Det värmde otroligt mycket att veta att jag var saknad. Nu fungerar jag likadant själv – om någon i gemenskapen inte dyker upp på ett tag börjar jag genast undra hur personen mår. Det handlar om en helt annan ärlighet och trygghet i dag. Förr snurrade allt bara runt pengar, droger och stress. Jag kunde vara på väg hem och bara ha fem minuter kvar, men ändå dras in i att fixa något på vägen. Det slutade oftast med att jag fastnade på något helt annat ställe och inte kom hem alls.
Ödmjuk inför framtiden
Framtidsplanerna handlar om att fortsätta engagera sig i tolvstegsmöten, samtidigt som hon behåller ödmjukheten inför sin egen nykterhet.
– Jag går regelbundet på möten och vi försöker starta upp nya grupper här i stan. Samtidigt känner jag att det är kyrkan och tron som har räddat mig i första hand, även om AA- och AN-mötena är bra för att påminna mig om varifrån jag kommer. Jag kan aldrig ta morgondagen för given, men som det känns nu är jag trygg i min nykterhet. Samtidigt måste man vara ödmjuk; jag vet personer som har fallit tillbaka efter 30 års nykterhet, så man får ta en dag i taget.
Text: Monika Ekström Gomér Foto: Jonas Andersson
Med tillstånd av tidningen Inblick.
Den nya Inblick vill vara en kristen månadstidning som förenar tro, tanke och samtid. Tidningen går från jakten på snabba nyheter till fördjupning och eftertanke. Den vill hjälpa människor att se både världen och sin tro med större klarhet. Inblick vill våga ställa svåra frågor och göra det med respekt, nyfikenhet och värme. Här får troende, sökare och skeptiker plats i samma samtal. Artiklarna ska förena Bibeln med kultur, livsfrågor och samhällsanalys. Reportage och intervjuer ska gå på djupet med människors tro, tvivel och erfarenheter. Ambitionen är att skapa innehåll som bär länge och ger riktning. Tidningen vill vara en röst som både utmanar och styrker. Inblick ska vara en kristen mötesplats där man hittar vägledning, perspektiv och förundran.
