Tidigt stod jag på egna ben. I skolan var jag framåt och sa vad jag tyckte och tänkte. Som femtonåring flyttade jag hemifrån och jobbade som barnflicka, jag var nog tuffast av oss syskon. Att jag skulle bli så svårt sjuk och på ett sätt som fick så långtgående konsekvenser för min familj, hade nog ingen kunnat tro.
Jag gifte mig ganska tidigt. Jag fick först tjänst på LM Eriksson i Örebro, men jag längtade att få arbeta inom vården. Men en graviditet kom emellan. Vid jultid födde jag en liten flicka. Man konstaterade dock att hon var svårt sjuk, redan från början. Hon kom inte att bli mer än fjorton månader. Dessa månader vandrade jag och min man in och ut på sjukhuset, oro och ovisshet präglade våra liv.
Vi var unga, jag var endast tjugo år. Och vi hade inga släktingar eller familj där vi bodde. Som väl var fanns det ett äldre par, som tog sig an oss. Men så en natt, då min man var på arbetet och jag var inne med flickan på sjukhus, för att läget blivit mycket allvarligt, dog hon.
Personalen på avdelningen bäddade så fint åt henne. Men på den tiden tog man inte hand om människor som upplevt något traumatiskt på samma sätt som idag, så jag skickades hem i taxi med en liten påse sömntabletter till en tom lägenhet. Så småningom kom min man hem. Han hade fått sorgebudet av sin chef.
Visst var vi rädda att skaffa fler barn efter det här. Men vi fick tid hos barnläkaren, som efter bästa förmåga försökte förklara för oss vad dödsfallet berodde på och riskerna med att bli med barn igen. Han tyckte inte att vi behövde avstå från att försöka få fler barn, samtidigt fanns ju inga garantier för hur det skulle bli nästa gång.
Fick stanna på sjukhuset
Ganska snart var jag gravid igen. Denna gång resulterade det i ett utomkvedshavandeskap, jag fick föda fram det döda barnet, en fruktansvärd upplevelse. En tredje gång blev jag gravid, denna gång gick det vägen.
Sjukvården var mycket noga med att jag inte fick gå över tiden. När vår dotter föddes, såg först allt väldigt bra ut, men så höll hon på att få gulsot, det hade vår tidigare dotter också fått. Det fanns ingen tanke på att hon skulle få komma hem. Hon fick stanna på sjukhuset. Den oro och ångest vi kände, är svårt att beskriva.
Men man fick bukt med sjukdomen, och hon återhämtade sig snabbt. De följande åren fanns ändå en viss avvaktan och ett jämförande med vårt första barn. Men när det visade sig att hon var frisk och stark kunde vi slutligen slappna av.
Jag ville gärna vara hemma med henne så länge jag kunde och njuta av att se henne växa upp. Efter att ha varit hemma några år beslöt jag mig för att utbilda mig till undersköterska. Jag ville så gärna börja jobba inom vården. Min första tjänst blev på ett ålderdomshem.
Fly från hemmet
Med tiden började min man dricka allt mer. Det var rätt vanligt bland hans arbetskompisar att man drack. Men detta blev ett mycket svårt dilemma. För min man som annars var så snäll, han blev en helt annan människa i sitt rus.
Han drack i perioder då han hade lediga dagar från skiftarbetet. Många gånger fick jag ta vår dotter och fly ut ur hemmet. Som väl var bodde min mans syster i närheten, dit kunde vi fly.
På min mans arbetsplats fanns en ingenjör som verkligen hade känsla för sina medmänniskor. Han fick nys om min mans problem med spriten. Han pratade med min man och brydde sig verkligen. Han gav honom också några kristna skrifter.
Min man kämpade på allt vad han kunde, men han kunde inte komma loss från spriten. Det blev bara värre och värre. Tills han ringde sent en kväll, när han slutat skiftet. Han sa att han skulle gå ner till ån, för att han inte orkade längre.
Han ringde även ingenjören på sin arbetsplats, som cyklade ner till min man och tog hand om honom. Sent på kvällen kom de gemensamt hem till oss. Där i köket bad ingenjören en kraftig bön om att alkoholdjävulen skulle släppa greppet om min man. Min man som var full gick och la sig. Inget synligt hände den kvällen.
Ropade på Jesus
Men bara en kort tid därefter, vid midsommar, åkte vi ut till min mans syster. Vi var några stycken som skulle fira tillsammans.
Min man hade tvingat mig att köpa ut sprit. Han drack och blev full, så att han gick och la sig. Där låg han och sov hela eftermiddagen och kvällen. När vi andra skulle gå och lägga oss, vaknade min man till liv. När han kom upp var han helt uppsvullen, orolig och mådde mycket dåligt.
Han visste inte vad han skulle ta sig till, men gick slutligen upp i skogen. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag blev sittande kvar vid sommarstugan. I sin förtvivlan där i skogen ropade han på Jesus. När han ropade på Jesus fick han uppleva en fullständig befrielse från krafter som höll honom fången. Efter ett tag kom han gående tillbaka.
Jag såg på en gång att något hade hänt. Han såg helt normal ut, svullnaden var borta, han strålade och var fullständigt lugn. Han var som en helt ny människa.
Efter denna upplevelse blev vårt hem också något helt annat. Spriten åkte ut. Naturligtvis tog även jag emot Jesus, eftersom jag såg en så tydlig förvandling i min mans liv. Vi började gå till kyrkan och vi började reda upp vårt gemensamma liv. Sedan skulle man ju kunna tro att allt gick som på räls, men så blev det inte.
Körde slut på mig
Några år senare, mitt i arbetslivet inom vården, körde jag helt slut på mig. Först startade det med psykosomatiska symptom, jag fick ont i magen, hjärtklappning och blev sjukskriven.
Jag försökte att arbeta igen. Jag kämpade, arbetade lite, blev sjukskriven igen. Detta pågick tills en dag då jag helt enkelt inte orkade gå mer. Jag blev hänvisad till vårdcentralen, som remitterade mig till psyk. Här började en lång rad av sjukbesök. Så småningom satte man diagnosen: Kronisk depression.
Det hela blev allt värre, tills jag en dag bara blev liggande kvar i sängen. Jag drog ner persiennerna, ville inte se solen, ville vara ifred. Jag isolerade mig totalt. Min man gjorde vad han kunde för att få upp mig. Men jag ville inte. Jag ville bara sova. Och sov gjorde jag, natt och dag.
Jag var fullständigt bortkopplad till slut, både socialt och känslomässigt, tills jag slutligen var ett kolli som bara låg till sängs. Detta förde med sig att min man började dricka igen. Det enda jag riktigt kommer ihåg från alla de åren jag låg till sängs, var att jag flera gånger om dagen suckade ”Käre Gud”. Det var allt.
Tio och ett halvt år var jag sängliggande. Jag tog nu starkast möjliga dos av antidepressiva och andra starka tabletter och var som en zombie.
Jag hade inga känslor. Slutligen funderade min dotter, som nu hade tre barn, på om hon skulle sluta sitt jobb, för att ta hand om och vårda mig.
07.07.07
Men trots den så omöjliga situationen hände något. 07.07.07 steg jag utan att kunna ge någon förklaring helt enkelt upp från sängen. Det var som om en kraft hjälpte mig upp ur sängen. Jag satt på en pall i badkaret och tvättade mig i två timmar. Jag hade då legat i samma kläder dag och natt en lång tid. Jag stannade sedan kvar uppe den dagen.
Jag hittade ingen annan förklaring än att det måste ha varit Jesus, som reste mig upp. Långsamt började min vandring tillbaka till livet. Jag som under lång tid inte varit utomhus kunde börja gå utanför bostaden igen. Jag fick börja ta tag i saker som halkat efter under många år. Det tog nog lite tid innan min man vågade tro att det var sant, det han såg hända framför hans ögon. Men det höll. Och har hållit hela vägen sedan dess.
Visserligen har min kropp tagit stryk av alla de åren i sängen, men inombords mår jag bättre än jag mådde innan jag blev sjuk. Idag är jag pensionär och mår bra, förutom att jag har lite kroppsliga åkommor.
Att läsa Bibeln är min dagliga terapi. Jag tycker mig förstå Bibeln på ett helt nytt sätt. Dessutom går jag till den församling som både jag och min man tillhör. Där trivs jag riktigt gott.
Familjen betyder speciellt mycket för mig. Jag känner att jag liksom vill ta igen all den tid som vi förlorat. Nu vill vi finnas till för varandra och njuta av att ha tid tillsammans. Jag har faktiskt inga andra stora drömmar eller planer för framtiden. Mina drömmar och framtidsvisioner handlar om att vi helt enkelt ska få må bra och ha varandra.
Anita Berg Med tillstånd av tidningen Inblick.
INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för ”dessa mina minsta” förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.
