David Holford föddes och växte upp i Australien i en varm och trygg familj. Han ville bli läkare för att kunna hjälpa människor i andra länder, men läkarelivet blev inte alls som han tänkt och snart tappade David tron både på Gud och sitt yrkesval. David berättar:
När jag växte upp flyttade vi ofta mellan olika länder och ständig behövde jag byta skola, skaffa nya och vänja mig vid nya miljöer. Till slut kände jag mig inte riktigt hemma någon stans.
Som artonåring flyttade jag till Sydney för att studera medicin för att bli läkare. Läkare ville jag bli för att kunna göra något för människor i andra länder. Det hade jag för ögonen under hela utbildningen.
Många av mina medstuderande kom från eliten och deras uppväxt var helt olik min. Så inte heller där passade jag in. Studierna var inte enkla, men jag klarade dem. Andligt överlevde jag genom en varm gemenskap i en studentkyrka.
Avskydde yrket
Under mina studier fick jag möjlighet att göra min första utlandspraktik i Nepal, vid Himalaya. Det var fantastiskt.
Men första tiden som läkare i Australien, blev allt annat än rosig. Vi arbetade från tidig morgon till sju på kvällen. Dessutom hade vi både helg- och nattjänstgöring. Hela livet rörde sig om arbetet.
Fullständigt utpumpad, i slutet av mitt första år som tjänstgörande läkare, kände jag att jag avskydde yrket. Jag hade en känsla av att jag inte skulle kunna arbeta som läkare resten av livet.
Jag tappade också kontakten med den kyrka jag brukade gå till.
Livskris
Samtidigt växte en allt större ilska och arrogans i mitt liv. Cynismen tog ett rejält tag om mig och jag började se ner på andra kristna och tyckte att de faktiskt inte hade en aning om vad livet handlade om.
Jag tyckte de var väldigt världsfrånvända och egentligen levde långt från verkligheten. I den lilla kristna grupp jag höll kontakt med, kunde jag häva ur mig de mest elaka kommentarer på samlingarna.
De hade dock ett enormt tålamod och mötte mig aldrig med samma hållning. Inombords rasade en strid. Det var en sorts existentiell kris, som ledde till att jag höll på att lämna den tro jag var uppväxt med. Jag var också alltmer tveksam till mission.
När jag ändå försökte be eller läsa Bibeln, var det som om allt var mörkt och stängt.
Det var som om grunden i mitt liv skakade. Jag hade egentligen velat bli läkare för att arbeta med mission, men nu framstod detta alltmer som otänkbart.
Jag ville inte vara kristen och jag ville inte vara läkare längre. Jag beslutade därför att hoppa av allt ihop. Men mina vänner vädjade till mig, att fortsätta så att jag skulle klara min läkarutbildning helt.
Det vände
Jag fick tjänst på ett stort sjukhus i Sydney. På något sätt tog jag mig igenom det första året. Under det andra året vände det. För första gången infann sig en riktig kärlek till yrket som läkare.
Jag stortrivdes och kände att jag verkligen kunde tänka mig att arbeta som läkare framöver. Jag hade landat i yrket som läkare, men inte i mitt inre. Min hållning till allt som hade med den kristna tron att göra var fortfarande väldigt cynisk.
Efter två år tog jag en time out och stack med ett gäng killar till Tasmanien och reste runt och testade mina gränser. När jag var där fick jag en förfrågan om att tjänstgöra som vikarie för en gravid missions-läkare under några månader i Tonga.
Det var inte vad jag hade tänkt göra, men av någon anledning hade jag svårt att säga nej. När jag kom dit, mötte jag missionärsläkaren, en typisk kristen missionär.
Hon frågade mig om hur jag hade det med min tro. Nja, tyckte jag, jag hade ju problem med den biten, så jag ville inte gärna tala om det. Så påstod hon att Gud hade fört mig dit, för att han ville göra något speciellt i mitt liv.
Själv tyckte jag att det var jag som hade varit hygglig och ställt upp och hjälpt henne, så att hon kunde vara mammaledig. Det hade inte med Gud att göra.
Började söka
I samma hus som jag hade mottagningen, möttes människor till bön. Det var allt annat än stillsam bön. Men jag gick dit. För det fanns inte mycket annat att göra.
Något hände inom mig under bönemötena de där månaderna. Det blev som om jag fick börja söka och hitta tillbaka till min tro. Under tiden i Tonga fick jag nästa erbjudande, om att komma till ett sjukhus i Sydafrika, för att hjälpa till på ett sjukhus där.
Efter att ha fullföljt mina månader på Tonga gav jag mig iväg till Sydafrika. Jag stannade där omkring tio månader. Det blev en tid då jag återvände till den tro som jag nästan helt hade tappat.
Jag började läsa Bibeln igen och en helt ny värld öppnades för mig. Jag såg saker och ting på ett helt nytt sätt och kände att den gamla boken, Bibeln verkligen var relevant och högst aktuell för mitt liv.
Efter min tid i Sydafrika gick jag på en sorts bibelskola, för att få tid att lära mig mer om tron på Jesus. På skolan mötte jag en brokig skara av människor som verkligen älskade Jesus. De menade verkligen vad de sa, de var allt annat än hycklare.
Lite crazy var de, men verkligen äkta. Det var under en bönestund, som en för mig helt okänd man bad för mig och plötsligt bad över detaljer i mitt liv, som han omöjligt kunde veta något om. Det var så djupa saker som verkligen berörde mig ända in i själen.
Därefter gick han vidare och bad för andra. Kvar satt jag, jag grät som ett barn. Jag förstod att Gud verkligen var på riktigt och att han visste om allt jag hade gått igenom.
Den enorma kärleken och gudsnärvaron blev en ny start för mitt kristna liv, cynismen och min negativa hållning bara föll av mig. Det fanns inga tvivel kvar, vad det gällde Guds närvaro och omsorg. Det var fullständigt klart för mig – att Gud är på riktigt.
Blev kär
Efter den upplevelsen blev livet annorlunda, inte så att allt varit enkelt, men jag var medveten om att Gud hade en plan för mitt liv. Jag hade under tiden på bibelskolan hunnit bli kär i en svensk sjuksköterska, som jag höll kontakt med när jag åkte hem till Australien.
Tre år senare gifte jag mig med Maria från Sverige. Vi bodde först i Australien och fick barn och levde familjeliv. Därefter bodde vi en tid i Sverige och återvände sedan till Australien efter en tid.
Under 2001 till 2003 var vi som familj ute med Mercy ships och levde och arbetade på ett missions skepp, där jag var ansvarig för skeppets besättning. Åren på ett skepp med våra tre barn blev en oförglömlig upplevelse.
Sedan 2006 lever vi som familj i Sverige. Här arbetar jag som läkare på en vårdcentral i Örebro. Men vi är öppna för nya äventyr, som Gud har för våra liv framöver.
Att arbeta som läkare i Sverige är på många sätt annorlunda. Här är vi oerhört medicinskt professionella, medan vi är svagare när det gäller mötet med människan bakom sjukdomen. Där tror jag att vi kan utvecklas och bli bättre.
Bara den detaljen, att titta på människan som man har framför sig, kan göra en enorm skillnad. Och att veta att den vi har framför oss, är en människa med sin egen historia, familj, vänner och liv, precis som du och jag.
Avslutningsvis kan jag nog konstatera, att jag är den sorts läkare som egentligen är mer fascinerad av människan – än av olika sorters sjukdomar.
David Holford
Artikeln finns också i Vårdbibeln utgiven av Bible for the nations.
Med tillstånd av tidningen Inblick.
INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för ”dessa mina minsta” förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.
