Camilla Ahlman är uppvuxen i en alkoholistfamilj i Eskilstuna. Ingen utanför hemmet skulle få veta att pappan drack. Som mellanbarn vände Camilla kaoset och smärtan inåt. Hon hade ångest och skrev mörka dikter.
– Jag drog mig undan och var som en tapetblomma. Men jag var alltid väldigt duktig.
På gymnasiet var det party och killar som gällde, men ganska oskyldigt. På universitet däremot gick det vildare till.
– När jag kom till universitetslivet var det inte så oskyldigt. Det var väldigt mycket festande och killar.
Fin yta
Hon försökte visa upp en fin yta, men när hon fick jobb i Stockholm efter studierna blev hon ensam och det förflutna kom ikapp.
– Det var som om Gud stängde alla dörrar. Det fanns inget partyliv. Då började jag känna att jag ville ta mitt liv.
Istället för att ta sitt liv började Camilla leva på gränsen, ”on the edge” som hon säger. Hon reste utomlands och gjorde ogenomtänkta saker.
– Man hör att folk som gör de saker som jag gjorde blir våldtagna, misshandlade och dödade, men inget hände mig.
– Det kändes som om Gud beskyddade mig, även om jag då inte trodde.
Då Camilla var runt 24 år gick hon från att ha velat ta sitt liv till att vilja ta reda på om det fanns någon mening med livet. Pappan hade erkänt att han var alkoholist och gått med på att få behandling.
– Det var första gången jag förstod att något gott kunde finns i livet.
Ett år följde då hon började söka efter meningen med livet. Hon började testa new age, men ville inte ha något med Jesus eller Bibeln att göra. När hon försökte meditera fick hon höra en röst som förändrade livet.
– Camilla, jag är den goda kraften. Om du tar tag i mig så som du har tagit tag i den onda kraften, så kommer jag att verka med dig, sa rösten.
– I det ögonblicket förstod jag att Gud finns. Från att inte tro på Gud överhuvudtaget började jag tro på Gud och det skedde inte genom någon människa. Men det skedde direkt.
Fick en Bibel
Camillas chef som var pingstvän tyckte att hon skulle prova att läsa Bibeln och gav henne Nya testamentet.
– Jag blev rasande för jag undvek Gud och Jesus. Bibeln ville jag inte ha, men som tolerant svensk fick jag lova att ta emot den. Och så fick jag lova att läsa en bit i den, eftersom jag sökte sanningen.
På lunchrasterna pratade hon mycket med sin chef om Gud. Hon började också gå på möten för barn till alkoholister. På de mötena träffade hon en tjej som gick till kyrkan och Camilla följde med. Först försäkrade hon sig om att de inte skulle tala om Jesus där.
– Min vän var säker på att de inte talade om Jesus. Men det enda jag hörde och såg var korset och Jesus.
Samtidigt började Camilla springa på personer i Stockholm från det förflutna som var kristna.
– Jag råkade se dem, inte så att jag pratade med dem, men de råkade komma upp så att jag blev påmind. Alla de här grejerna hände under det här året, exakt vilken ordning vet jag inte.
I samband med att Camilla förstod att Gud fanns fick hon syndanöd.
– Jag visste inte att det var syndanöd, men jag blev helt förkrossad.
Camilla ringde en kyrka i sin nöd. Hon undrade om hon var tvungen att tro på Jesus nu när hon börjat tro på Gud. Hon fick beskedet att det fanns de som bara trodde på Gud, men också de som även trodde på Jesus.
– Aha, tack, tack, sa jag och la på, men tänkte att jag nog måste ringa igen. Andra gången kom jag till någon som hette Carl-Erik Sahlberg.
– Carl-Erik Sahlberg är en riktigt radikal präst. Det finns så många andra, men Gud skickade mig till honom.
En oansenlig man
De bestämde att de skulle träffas och Camilla tyckte att Carl-Erik var en enkel och svag man.
– Han var så oansenlig, helt svag på alla sätt.
Camilla vågade först inte berätta vad som tyngde hjärtat, men tog mod till sig när hon hörde allt vad Carl-Erik hade varit med om.
– Det jag sa till honom var: Jag har förstått att Gud finns. Jag har inte trott på honom i hela mitt liv.
Det var det som var det stora för Camilla. Inte vilka synder hon gjort, utan att Gud fanns och att hon inte trott på honom.
– Nu finns Gud, vad ska jag göra? undrade jag. Då drog det i gång. Carl-Erik berättade om Jesus och korset.
När Camilla skulle gå blev hon uppmanad att komma på bönekvällar på torsdagar för att träffa andra kristna.
– Jag tänkte han är inte klok. Men sedan tog han min hand. När han tog den var det som Guds kraft kom in i mig.
– Den här oansenliga människan. Jag förstod att det var något speciellt. När jag gick hem började jag gråta. Jag grät och grät. Jag visste att något hade hänt.
Camilla trodde fortfarande inte på Jesus och ville ge tillbaka Bibeln till sin chef. Han tog inte emot den utan sa: ”Jesus säger: Jag är vägen, sanningen och livet och ingen kommer till Fadern utan genom mig”. Camilla som var på väg till sin homeopat blev arg.
– Jag vände på klacken och sprang ut. Ingen ska säga något till mig om vad jag ska tro på, tänkte jag. När jag läste Bibeln så slog det emot mig att om detta är sant så är jag fel ute. Och jag ville inte läsa den igen.
En skruv lös
På vägen till homeopaten gick hon in i kyrkan på Odenplan.
– Den var öppen och plötsligt stod jag inne i kyrkan. Jag hade precis sagt att jag inte tror på Jesus. Jag gick in i en bänkrad, det var tomt. Jag lyfte upp armarna och sade:
– Tack Jesus att du lever.
– Nu är det en skruv lös här inne, tänkte jag sedan.
Dagen efter berättade Camilla för sin chef vad som hänt och han förklarade att hon nu var kristen.
– Nej det är jag inte, svarade jag. Men jag blev mer positiv.
Efter någon månad hade Södermalmskyrkan i Stockholm en kampanj på Sergels torg där Camilla arbetade, 18 vångar upp i ett av höghusen.
– När vi gick ner från kontoret stod de alltid där med Stig ”Lillebror” Fredriksson i spetsen och predikade och sjöng om Jesus. Varje gång jag och min chef gick förbi, måndag till torsdag så stannade vi där.
På fredagen hade de inte tid att äta lunch. Camilla skulle bara hastigt in på McDonalds för att ta en hamburgare.
– Jag åkte ner de 18 våningarna med hissen, men när jag skulle svänga runt hörnet så kunde jag inte fortsätta. Mina fötter satt fast. Det var som att det var lim under fötterna. Lillebror Fredriksson pekade på mig.
– Du där! Är du frälst? Frågade han.
Lillebror gick fram och pratade med Camilla och gav henne boken ”Kan någon älska Lillebror”.
– Jag tittade på alla som stod i kören. Alla hade något i ögonen. Och jag tänkte ”Någonting är det som de har, som jag inte har.”
Mörkret försvann
Lillebror uppmanade henne att gå till kyrkan. Camilla läste boken och gick till kyrkan på söndagen. Det var Lillebror som predikade och på slutet gick hon fram för förbön.
– Vi bad en bön om omvändelse. Jag hade velat ta livet av mig. Jag kände att allt mörker försvann. Poff! Det var bara ljus. Så mötte jag Jesus.
I tre månader levde Camilla i ett rus och hon förstod det som stod i Bibeln på ett annat sätt.
– Jag kände mig nyförälskad.
Camilla tyckte inte att hon hade några problem längre, men förstod senare att problemen finns kvar, men att man som frälst kan be till Gud.
– Vi kommer till Gud med våra önskningar, men det är Guds vilja som gäller.
Att börja tro på Jesus är det bästa som hänt Camilla.
– Jag hade inget att förlora. Jag hade tänkt att ta dö på mig själv. Jag vet inte vad Gud tänkte på. Han vann ju ingenting. Men jag vann allt.
MONIKA EKSTRÖM
Med tillstånd av tidningen Inblick.
INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för ”dessa mina minsta” förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10.
