Redan som barn bar Anna-Karin Kristensson på en oro för att inte räcka till, och i tonåren flydde hon kraven genom alkohol och droger. Det största traumat drabbade henne när en man, som skulle ge hjälp, utsatte henne för upprepade övergrepp mellan 14 och 16 års ålder. När hon nyligen talade för 80 personer på Klädesholmen var det ett kvitto på att hon nu står stadigt på klippan.
Anna-Karin Kristensson hamnade på barnhem i Göteborg kort efter födseln. Hennes biologiska mamma led av psykisk ohälsa och kunde inte ta hand om henne, men i sin adoptivfamilj fick hon en trygg uppväxt präglad av tro. Både hennes adoptivmamma och mormor var kristna.
– Min mormor skickade ner mig till söndagsskolan i det lilla missionshuset i Bleket. Jag hade egentligen en grund där, en barnatro, och jag har aldrig tvivlat på att Gud finns, berättar Anna-Karin.
Men under ytan fanns en oro. Hon bar på en rädsla för att inte räcka till och att adoptionen på något sätt var villkorad.
– Jag fick för mig att om man inte var tillräckligt duktig fanns risken att man blev återlämnad. Den tanken fanns inte där varje dag, men den låg som en dold oro i mitt liv, fortsätter hon.
I tonåren blev pressen från skolan och idrotten för stor. För att slippa alla krav fattade hon ett drastiskt beslut: hon skulle sluta vara duktig.
– Jag insåg att jag inte kunde vara bäst jämt. Så jag vände på allt och bestämde mig för att bli bäst på att vara sämst. Jag lade ner idrotten, struntade i skolan och började med alkohol och droger i stället.
Levde dubbelliv
Under de här åren levde hon ett dubbelliv. Ena foten fanns kvar i kyrkans kör och på scoutlägren, medan den andra sjönk allt djupare ner i missbruket.
När Anna-Karin var 14 år blev hon hänvisad till en präst i kyrkan för själavårdssamtal, men det som skulle vara en trygg plats blev något helt annat.
– Han låste dörren för att vi skulle få prata ostört. Det samtalet blev en ren, skär våldtäkt.
Det upprepades i två år tills hon var 16 år.
– Han inledde alltid med att tala om hur mycket Jesus älskade mig och citerade ur Bibeln – sedan följde övergreppen. I de stunderna var Jesus borta. Jag fick inte ihop det. Hur kunde en gudsman göra så?
Traumat slog sönder hennes gudsbild och hon drabbades av tvångshandlingar. Hon försökte desperat tvätta sig ren, men känslan av att vara smutsig satt fast på insidan.
Nytt övergrepp
Vid 18 års ålder utsattes hon för ännu ett övergrepp. Hon hölls kvar i ett bönerum under timmar av andlig terror, vilket till slut bröt ner henne helt och ledde till en psykos. Men mitt i det raserade medvetandet, på en psykiatrisk avdelning, fick hon sitt första verkliga möte med Jesus.
– Jag såg mitt liv spelas upp som en film på de vita, kalla väggarna. Plötsligt såg jag ett kors. Jag föll på knä och kände en värme genom hela kroppen. Från det ögonblicket var jag fri från psykosen.
Vägen tillbaka blev ändå lång och gick via behandling och LP-stiftelsen. Men även om hon närmade sig Gud, dröjde det decennier innan hon vågade närma sig en kyrka igen. Det krävdes en kollega som bar sin tro på ett sätt som inte skrämde, för att hon skulle våga ta steget.
Läkningen har fått ske steg för steg. En avgörande punkt var att förlåta sig själv och släppa den skuld som aldrig varit hennes. Tillsammans med själavårdare brände hon upp gamla tidningsklipp och minnen hon sparat.
– Jag hade undrat om jag som 14-åring hade varit utmanande på något sätt? Tillsammans med mina själavårdare brände vi upp urklippen.
Det sista steget krävde att hon återvände till platsen där allt började. Tillsammans med en kvinnlig präst besökte hon rummet i kyrkan där övergreppen skett för att bryta mörkrets makt. När prästen bett och hon öppnade dörren till rummet igen var det inte längre skrämmande, det var bara ett vackert rum.
Cirkeln sluts vid havet
I september 2020 stod Anna-Karin vid havet på Tjörn och lät döpa sig. Idag beskriver hon sitt liv med ordet frid, en känsla som bär även när livet skakar. Hon kan se tillbaka på sin historia utan att gå sönder, och hennes tankar kring förövaren rymmer idag en oväntad barmhärtighet.
– Jag hoppas att han fick göra upp med Gud innan han dog, för nåden omfattar oss alla. Idag bär jag en frid som består, oavsett vad som händer runt omkring mig.
Nyligen talade hon på en kvinnofrukost på Klädesholmen inför 80 kvinnor. Där märkte hon att livet inte längre var en kamp, utan att hon stod stadigt.
– Jag hade inte kunnat stå där och berätta om det som skett om jag inte vore hel. Det känns som att en dörr öppnas nu, och det är min kallelse att gå igenom den för att hjälpa andra kvinnor.
För Anna-Karin innebär det nya kapitlet också att hon hittat hem till sina rötter.
– Det är lite lustigt hur allt hänger ihop. Idag är jag medlem i samma missionskyrka i Bleket som jag gick till som barn. Efter alla dessa år är cirkeln sluten och jag är äntligen hemma.
Text och Foto: Monika Ekström Gomér
Med tillstånd av tidningen Inblick.
Den nya Inblick vill vara en kristen månadstidning som förenar tro, tanke och samtid. Tidningen går från jakten på snabba nyheter till fördjupning och eftertanke. Den vill hjälpa människor att se både världen och sin tro med större klarhet. Inblick vill våga ställa svåra frågor och göra det med respekt, nyfikenhet och värme. Här får troende, sökare och skeptiker plats i samma samtal. Artiklarna ska förena Bibeln med kultur, livsfrågor och samhällsanalys. Reportage och intervjuer ska gå på djupet med människors tro, tvivel och erfarenheter. Ambitionen är att skapa innehåll som bär länge och ger riktning. Tidningen vill vara en röst som både utmanar och styrker. Inblick ska vara en kristen mötesplats där man hittar vägledning, perspektiv och förundran.
