I över tre decennier var Jimmy Forsberg en av landets mest fruktade brottslingar. Han rånade banker och sköt folk för att de parkerade på ”hans” gata. Men mitt i mörkret på Österåker skedde en förhandling med Gud som förändrade allt – och en oväntad gåva blev biljetten till ett nytt liv.
I höstas fyllde Jimmy Forsberg 78 år och 34 av dessa har han tillbringat bakom lås och bom. För cirka 20 år sedan, i 55-årsåldern, började Jimmy reflektera över var livet höll på att ta vägen. Slutsatsen blev att ingen skulle vilja gå på hans begravning, möjligen någon som behövde försäkra sig om att han verkligen var död.
Då satt han på Österåkersanstalten för grovt rån. Polisen i Stockholm hade dragit en lättnadens suck över att den kriminella ”spindeln i nätet” var fast.
– Jag fanns på tio-i-topp-listan över de värsta värstingarna. Nu kunde det äntligen bli lugn och ro i mitt område, berättar Jimmy.
Till och med de kriminella var lättade.
– Jag sköt folk för att de parkerade på min gata. Jag ville inte ha gangsters i min närhet.
När han häktades skickade myndigheterna en grävskopa för att riva huset han bott i. Det fick Jimmy att rannsaka sig själv: ”Vill jag verkligen detta?”
Förhandlingen med Gud
Där i cellen gjorde han en tveksam uppgörelse med Gud.
– Det var ingen himlastormande upplevelse, utan en förhandling. Jag kom överens med Gud om att jag skulle göra ett sista rån för att köpa mig fri från mina skulder. Ingen skulle ha något otalt med mig när jag lade av.
Två veckor senare hände något anmärkningsvärt. Jimmy var klassad som en ”7:3-fånge” med hög rymningsrisk och fick egentligen inte ha besök. Men säkerhetschefen gjorde ett undantag för Jimmys farbror som var regissör och vunnit två guldbaggar. Han bar på ett tungt dåligt samvete över hur släkten låtit Jimmy försvinna.
– Min farbror sa: ”Vi tog inte aktiv ställning mot dig, men vi tog inte heller hand om dig.”
Besöket slutade med att farbrodern gav Jimmy sina prispengar från en guldbagge.
– Han hade med sig en bankväxel på exakt det beloppet som jag var skyldig. Det var mycket pengar.
Jimmys advokat såg till att skulderna blev betalade. Det blev inget mer rån.
Tillbaka till Götabro
Nystarten kändes nödvändig men svår. Jimmys barndom hade präglats av misshandel, men det fanns en ljusglimt: minnet från en ungdomsbibelskola i Götabro 1961.
– Dit, till kapellet, undervisningen och gemenskapen ville jag tillbaka. Men jag visste inte hur, som 55-åring kan man inte gå på ungdomsbibelskola.
På Österåkersanstalten fanns en fängelsepräst, men Jimmy ville inte träffa honom eftersom hans fostermamma varit kyrkoherde men ”aldrig borde ha haft med barn att göra”. För att lösa problemet slängde prästen kragen i korridoren och frågade: ”Får jag komma in nu då?” I prästens portfölj fanns en broschyr om Götabro. Och Jimmy fick lov att kontakta föreståndaren Nils Norberg.
– Jag sa att jag ville starta om och att jag hade blivit kristen igen.
Nils svarade: ”Kom hit så ordnar vi det”. Personalen sa nej till gangstern, men föreståndaren höll sitt ord. Läraren Leyla Höglind fick flytta ut ur sitt kontor som Jimmy fick ta över.
– Jag kunde ingenting om någonting. Några dagar senare kom Leyla in och sa: ”Nu ber vi, Jimmy.”
Under många år upprepades bönen på kontoret. Leylas, de andra lärarnas och elevernas acceptans var total.
– Min ”annorlunda-stämpel” försvann. Jag blev normaliserad. Det gjorde inte saken sämre att jag träffade min fru där också.
Bonden fostrade ett monster
Det går bara att spekulera i varför Jimmy blev så våldsam. Han bodde i fem olika fosterfamiljer innan tre års ålder – i alla fem dog en familjemedlem.
– Sannolikheten för det är noll, men det var min verklighet. Det är väl en av förklaringarna.
Efter dessa familjer hamnade han hos en faster som var kyrkoherde, men saknade känsla för barn. Hon satte till slut ut en annons i Dagen för att någon annan skulle ta hand om Jimmy. Det blev en ogift bonde i Varnhem.
– Jag mjölkade korna på morgonen innan skolan. Efter skolan mjölkade jag igen och tvättade ägg från 4 000 höns. Jag läste läxor och var bäst i klassen.
Om Jimmy kom sent från skolan fick han stryk av bonden. Som 14-åring var han 190 cm lång och bestod av 90 kilo muskler.
– Jag kunde springa en hel dag med 100-kilos säckar. Bonden fostrade ett monster.
Det ledde till en vanföreställning om den egna förmågan och en hybris. En dag hade bonden slagit honom för sista gången – då var det bonden som åkte ambulans till sjukhuset. Jimmy hamnade på mentalsjukhus och karusellen med knark och våld drog igång. Han blev ”fullblodshatisk” av flera anledningar.
När Jimmys biologiska pappa låtit avliva Jimmys hund, knivskadade Jimmy sin pappa och hängde fast honom i en trävägg. Pappan stack till Afrika och var borta i årtionden. Jimmy väntade varje dag på ett telefonsamtal som aldrig kom.
– När han dog fick jag ett avskedsbrev. Då började jag hata mig själv för att jag varit en sådan idiot som väntat varje dag.
Inget hat kvar
I dag finns ingen aggression kvar.
– Den förvandlingen önskar jag att jag kunde visa upp i ett museum. Men det enda som betyder någonting är Jesus, han vet ändå.
På skolan frågar eleverna ofta om han har bett om förlåtelse.
– Ja, naturligtvis. Den som söker förlåtelse är förlåten. För mig finns inte en skymt av tvivel, nästa anhalt är himlen. Det går fortare och fortare ju äldre jag blir.
Jimmy blev tillförordnad verksamhetschef på Götabro och satt med i Evangeliska frikyrkans (EFK) ledningsgrupp.
– Bankrånaren i ledningsgruppen… det är rätt häftigt, men det är inte i egen kraft. Utan Jesus hade det inte funnits på världskartan.
Text Foto: Monika Ekström Gomér
Reporter
Med tillstånd av tidningen Inblick.
INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för ”dessa mina minsta” förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag.
