Johannas smärta försvann

v12 Johanna ARTIKEL
Johanna Karlsson har haft ont i ryggen ända sedan hon gick i förskolan. Men på gymnasiet blev smärtan akut. I ett och ett halvt år gick hon med svåra smärtor, men under förbön på ett möte försvann all smärta i ett slag.

Johanna är född och uppvuxen i Örebro. Föräldrarna gick med i Kristet Center när församlingen startade, och för Johanna har tron fått växa genom året.

– Jag har alltid haft en tro med mig, men det har varit en process att bryta sig loss från föräldrarnas tro och hitta en egen. Jag minns en gång när jag var i 10-årsåldern då jag fick ett riktigt möte med Gud, jag blev märkt på insidan.
I många år har Johanna haft svag och dålig rygg.
– Det började redan när jag gick i förskolan. Jag träffade en sjukgymnast och mamma fick tvinga mig att göra mina hemövningar. Sen började jag träna en hel del, det gjorde ryggen mer stabil.

Vaknade med smärta
Men så en dag i oktober 2003, när Johanna gick första året på gymnasiet, hände något.
– Jag vaknade en morgon och hade jätteont i ryggen. Tidigare hade jag haft problem till och från, men nu kom smärtan som en chock. Jag tänkte att jag kanske hade sträckt mig på något sätt, men det gjorde väldigt, väldigt ont, och det gick inte över. Johanna gick till doktorn och skickades vidare till olika läkare och sjukgymnaster.

– Det blev en rad undersökningar och röntgen av muskler och nerver. Läkarna visste inte vad som var fel, men de hade två teorier. Antingen kunde det bero på muskler som kommit i kramp och klämde åt nerver. Eller så berodde smärtan på en diskbuktning. Det kunde de inte åtgärda på personer i min ålder.
Johanna gick naturvetenskapliga programmet, en krävande utbildning med högt studietempo. Läkarna och rektorn rådde henne att göra paus i skolarbetet, men Johanna vägrade.
– Jag ville inte hoppa av skolan, det hade varit detsamma som att acceptera att jag inte skulle bli bättre. Så jag gick på tre-fyra lektioner i veckan för att kunna genomföra proven. Och så försökte jag läsa in ämnena på egen hand hemma. Det var svårt att läsa in allt själv, men jag hankade mig fram och gick till skolan för att skriva proven.

Drömmarna dog
Johanna hade haft stora planer på att studera vidare och utbilda sig till läkare, men ryggsmärtan gjorde att många av drömmarna dog. Istället befarade hon att hon inom några år skulle bli sjukpensionär.
Johanna hade tidigare tränat en hel del, både innebandy och styrketräning. Nu fick hon sluta med all idrott. Hon kunde inte längre springa och knappt gå i trappor.
– Jag gick till sjukgymnasten flera gånger i veckan för att träna upp musklerna. Det gjorde ont hela tiden, men när jag gick eller stod upp kändes det som om jag hade knivar i ryggen.
Den mesta tiden fick Johanna ligga ner. Hon använde starka mediciner för att överhuvudtaget kunna resa sig, och vissa dagar var hon så groggy av medicinerna att hon nästan inte kunde ta sig till skolan.

Enkel relation med Gud
Johanna visste att Gud kunde göra under och hela sjuka.
– I början var jag hoppfull. Jag trodde på ett helande, och det var många som bad för mig vid olika tillfällen. Men tiden gick och inget hände. Då började frågor dyka upp i mitt inre, tron började luckras upp. Mot slutet gick jag nästan in i en depression, livet och tron blev en väldig röra.

Samtidigt förde sjukdomstiden med sig en del gott.
– Jag fick en väldigt enkel relation med Herren, jag lärde mig att uttrycka min oro och mina problem för Herren. Där på soffan, med kemiboken på magen, kunde jag uttrycka mitt innersta för Gud. Det gav mig mycket för mitt böneliv.
Våren 2005 hade Johanna varit sjuk i ett och ett halvt år.
– Församlingen skulle ha en konferens under påsken, och det kändes som mitt sista hopp. Det skulle komma kända talare, och jag målade upp en bild i mitt inre av att de skulle kalla fram sjuka för förbön, att jag skulle gå fram och att något skulle hända då. Men det blev inte så. När påsken var över hade jag kvar min smärta, och jag kände mig deppig.

Smärtan rann ut
Ett par veckor senare var Johanna på möte i Kristet Center igen.
– Det var i förmötet, predikan hade inte börjat. Pastorn gick fram och sa att man kunde ta emot helande, men jag var nog någon annanstans i tankarna, för jag uppfattade inte det. Vi stod upp och sjöng lovsång, och min kompis som stod intill mig la handen på min rygg för att be för mig. Jag blev nästan lite sur, jag var så trött på människor som bad för mig och så hände det ingenting.

– Så plötsligt känner jag något. Det var som om all smärta bara rann ut från ryggen, genom benen och försvann. Jag hade inte ont! Första tanken var att jag måste hallucinera, det här är bara som jag inbillar mig. Men när jag satte mig ner efter lovsången märkte jag att det faktiskt inte gjorde ont alls.
Johanna sa inget till något för hon vågade inte tro att hon verkligen var helad. Hon minns inte ett ord av vad predikan handlade om, för hela tiden satt hon bara och kände efter om det verkligen var sant att hon inte hade ont i ryggen.

– När mötet tog slut tänkte jag att jag måste prova ryggen innan jag säger något. Jag hade inte kunnat springa på ett och ett halvt år, och jag tänkte att om jag kan springa till cafeterian så måste jag ju vara helad. Så jag satte fart och sprang fram och tillbaka, utan att känna någon smärta alls. Sedan började jag storgråta, och så hämtade jag min kompis som bett för mig. Tänk att Gud kunde hela mig!

Upp och ner i trappan
Johanna åkte hem för att berätta om sitt helande för sina föräldrar. Hon sprang upp och ner för trappan för att bevisa att något stort hade hänt.
Dagen efter gick Johanna tillbaka till skolan – på heltid.

– Det blev en chock för mina kompisar. De kände ju mig och hade följt min sjukdom så länge. Jag fick många frågor och många möjligheter att berätta vad som hade hänt. Jag visste ju att jag inte hade gjort någonting, det var Gud som hade helat min rygg. Jag kunde bara vara ärlig och berätta det, och i all enkelhet dela med mig av det som Gud hade gjort.
Efter någon dag kom Johanna tillbaka till sjukgymnasten.
– Hon blev helt tagen av att se mig, jag kunde göra mer än 100-procentiga ökningar på mina övningar. Så hon skickade mig vidare till läkaren på kontroll.

Något större har gripit in
– Läkaren klämde och vred och undersökte mig grundligt. Till sist sa han att här måste något som är större än oss ha gripit in. Det var verkligen ett kvitto på att jag var helt frisk.
Sjukdomstiden och helandet har gett Johanna mycket livskunskap.
– Min tro har stärkts. Jag har fått tro för helande, och jag ber gärna för andra. Jag har också fått mer tacksamhet till livet. Jag är tacksam för att jag kan gå upp ur sängen utan smärta, och numera håller jag koll på mig själv så att jag inte klagar för mycket.
Förhållandet till Gud har stärkts, och Johanna har fått lära sig att lita på Gud.

– Som människa kan vi vara stressade, vi vill att allt ska hända direkt. Men Gud ser hela bilden, han har omsorg om oss och han kommer aldrig för sent. Vi kan vara beredda att ge upp, men Gud ger inte upp på oss.


Text & Foto: Eva Ruderstam. Med tillstånd av tidningen Inblick.

INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.