Skriv ut

Efter 29 gånger på kåken blev Peter äntligen fri

Peter280
Utanförskapet bar Peter Eriksson med sig sedan barnsben. Och hatet. Bland kriminella fick han en identitet och fängelset blev aldrig avskräckande. Först när Jesus fick förändra hans inre blev Peter fri på riktigt.

När Peter var barn flyttade han med sin mor och två syskon till det lilla samhället Boliden utanför Skellefteå. Det blev svårt för barnen att smälta in i det nya samhället. Känslan av utanförskap skulle under en lång tid komma att ha sina klor i Peters liv. Han blev hatisk mot samhället och mot vuxna som inte gjorde något.

– De andra hade en gräddfil till allting, men vi fick kämpa. Vi blev snart kallade tattarungar bland skolbarnen, säger Peter.
Tillsammans med sin bror Jerry ”löste” han problemet genom att slåss.
– Vi kunde ställa oss rygg mot rygg och försvara oss genom att slå ner angriparna.

Tant Rut med knut
På grund av sin bråkiga attityd fick bröderna snart skulden för allt som hände på skolan.
Från den här tiden finns inte många ljusa minnen, men Peter minns ett. När han var sex år fanns det en äldre kvinna som hette Rut som gav sitt hjärta till de livliga pojkarna.
– Tant Rut var med i Boliden EFS och hon ömmade för mig och Jerry. Vi fick komma hem till henne och hon läste Bibeln för oss. Hon visste att mor var fattig och köpte presenter till oss ibland. Jag kommer ihåg hur hon hade sitt gråa hår i en knut i nacken, och en sådan varm utstrålning som bara gamla kristna kvinnor kan ha. Hon måste ha bett mycket för oss.

När Peter var i fjortonårsåldern sökte han sig in till Skellefteå och kom med i ett gäng som drack, gick på droger och gjorde småbrott.
– När jag var 15 blev jag omhändertagen för första gången, då var jag för ung för att dömas till fängelse.
Först hamnade han på sluten vård, men efter en viss tid fanns det en regel som sa att de intagna skulle förflyttas till öppenvården.

– Så fort jag kom ut i öppenvården rymde jag. Sen tog de mig till fånga och det blev samma sak igen och igen.
Så höll det på tills han blev arton och för första gången hamnade på kåken. Peter hade rånat en närbutik och dömdes till ett års fängelse.

De första veckorna var det lite tufft innan han hann inrätta sig i den tydliga hierarkin – den yngste och nyaste blev påmind om att han fick vänta på sin tur.
I övrigt blev det inte någon avskräckande upplevelse att sitta i fängelse. Livet var lugnt och det flödade av droger.
– Jag såg upp till 40- 50-åringarna som var blåtatuerade och gick och sprätte med guldringar på fingrarna. De fick de finaste jobben som städare eller i köket, men jag kände att här hade jag för första gången en riktig tillhörighet. Jag var en i gänget och fick respekt och respons.

De närmaste två årtiondena skulle Peter åka in och ut på anstalter sammanlagt 29 gånger.
– Det kortaste jag var ute var åtta timmar. Jag kom ut på förmiddagen, stal en bil på eftermiddagen och blev häktad på kvällen.
Under denna tid blev Peter förälskad. I amfetaminet.

– Med amfetamin i kroppen flöt allting så bra. Jag blev pratsam, tjejerna föll som käglor och kriminaliteten fungerade. Jag blev också lugn och trygg och självsäker.
I omkring ett år behöll drogen sitt skimmer men sen visade den sitt rätta ansikte.
– Det är som en smekmånad innan alla konsekvenser med kroppsliga skador kommer ikapp en. Men då är man fasthakad för resten av livet och söker bara efter att få uppleva samma sak igen.

Drogen gjorde Peter likgiltig, även för nära vänner och familj.
– Jag brukar säga att jag var ett monster på den tiden och gjorde illa alla runtomkring mig. Jag var destruktiv och aggressiv och hade inga skrupler alls. Jag hade ett enormt hat mot myndigheter och man ansåg att jag var mycket farlig.

Död vänder till liv
1998 dog Peters bror Jerry av skrumplever och Hepatit C, och det skakade om Peter ordentligt.
– Jag tänkte, ska jag sluta så också? Tafatt sökte jag mig till avvänjningsprogram men sen blev allt värre än förut. Jag tyckte det var lika bra att köra linan fullt ut för inget var tillräckligt viktigt att lägga ner drogerna för.

Det som till slut skulle förändra allt var flickvännen Nina. Hon var också missbrukare och hade försökt ta sitt liv genom att hoppa från en älvkant ner i älven. Men hon blev uppfiskad och genom kristna kontakter hamnade hon på LP-stiftelsens behandlingshem Lillvik. Nina och Peter kom överens att Peter skulle anmäla sig frivilligt hos polisen och samtidigt avtjäna ett kort fängelsestraff.

– Men jag fick kalla fötter. Sen skickade jag massa brev till Nina. Dom fick jag tillbaka, söndersmulade i ett stort kuvert. Sen kom ett brev till från henne med information om det kristna Torpahemmet som låg i närheten av Lillvik.
Peter blev motiverad, gick till polisen, och skötte sig sen så bra på fängelset att han fick komma till LP:s Torpahemmet.

– Det var tungt i början, jag hade svårt med att det var kristet och folk talade i tungor.
Men sen började han lära känna personalen. Det var människor som hade samma bakgrund.
– Jag såg att de hade något som jag inte hade och de ljög inte. De hade ett sådant inre lugn och en sådan glädje att jag började analysera om det där kanske var något för mig.

Efter två månader satt Peter på ett möte när föreståndaren sa att han upplevde att Gud sagt till honom att någon skulle ta emot Jesus.
– Jag tänkte inte ens, jag bara reste mig och gick fram.
Där framme bad de kristna för honom och Peter kände hur allt det tunga han burit i sin själ lyftes av som en ryggsäck.

– Jag kände en sån kraft, en sån kärlek och styrka. Jag fick nöd på grund av alla mina synder och sen blev jag fri. Jag grät floder av glädjetårar. Den stora knut som jag hade burit i så många år försvann, det var en så fantastisk upplevelse att det är svårt att beskriva med ord!

Peter insåg att allt de kristna sagt stämde. Jesus fanns och han ville hjälpa alla, också honom. Den skuld han burit på efter alla människor han sårat – vänner, brottsoffer, poliser – försvann.
– Jag har suttit i rättegångar och hört och sett hur brottsoffer farit illa av det jag gjort. Hur tuff och kaxig man än är kommer skulden till slut ifatt en. Den enkla vägen är att döva skulden, men om man öppnar hjärtat och börjar tänka bryter den ner en. Hur stor och stark man än är hamnar man där till slut.

Samtidigt som Peter mötte Gud blev han helt befriad från allt begär efter droger.
– Jag har inte haft något återfall eller velat ta droger igen sedan dess. Ingen annan än Gud kan göra något sånt.

Ser människan bakom
Nu har Peter själv blivit en del av LP:s arbete. Han är med och leder det praktiska arbetet på Second Hand-butiken i Kristianstad och hjälper ett gäng killar, med samma bakgrund som han, att arbetsträna. De killar som idag sitter i fängelse vill Peter gärna uppmuntra:
– Jesus har hjälpt mig och han kan hjälpa alla. Det finns förlåtelse och det finns kraft i Guds ord. Slå upp den Gideonitbibel som ligger i din cell.

Under sin tid som missbrukare mötte Peter ibland förakt från människor han mötte.
– Som kristna är det viktigt att vi är utgivande och visar kärlek. Den missbrukare som sitter där på bänken har rätt att bli respekterad precis som alla andra. Många av de här människorna har en bakomliggande historia. Man kan inte skylla på den, men jag tror ändå att folk behöver tänka på det.

Kyrkorna behöver också ha en öppen famn för människor med behov som kommer in, menar han.
– Min fru brukar säga att en kyrka är syndarens sjukhus, där finns läkedom och helande.
– Mitt livs största kärlek har jag nu inom mig och Nina är en god tvåa.


Text & Foto: Elisabeth Landin. Med tillstånd av tidningen Inblick.

INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.