Skriv ut

Barnhemsbarnet fann kärleken i Gud

Monica
16 år på barnhem och i fosterfamilj. För Monica Östlund blev barndomen full av hårda ord, misshandel och brist på kärlek. Nu har hon hittat kärleken – i Gud.

– Mina föräldrar var missbrukare och delvis hemlösa. Nio månader gammal lämnades jag till Vidkärrs barnhem i Göteborg. Där fick jag bo i sju år, en tid som kom att forma hela mitt liv.
Vidkärrs barnhem har på senare tid blivit omskrivet och utrett på grund av missförhållanden, och Monica kan vittna om en kärlekslös barndom.
– Vi fick aldrig uppleva kärlek, och den enda gången vi fick någon beröring var när vi fick stryk. Ständigt bestraffades vi för att vi hade föräldrar som inte kunde ta hand om oss. Värst var den psykiska misshandeln. Vi blev hånade och bespottade, fick höra att vi var tattarungar, och att vi skulle vara tacksamma över att vi hade någonstans att bo. Redan som liten lärde vi oss att inte lita på någon, att inte visa känslor och att inte prata eller synas.

Sju år gammal flyttades Monica från barnhemmet till en fosterfamilj i Norrland. Men tillvaron blev inte bättre.
– De använde samma metoder, och det blev nio år till i förnedring. Alla runtomkring såg hur jag blev behandlad, men ingen gjorde något.
En gång försökte Monica berätta för andra om vad hon utsatts för.
– Jag berättade om en våldtäkt. Men då fick jag bara mer stryk för de trodde att jag ljög. Så jag försökte att inte synas och höras.
När Monica gått ut nian fick familjen inte längre bidrag för henne. Hon fick klara sig själv.
– Jag gick rätt ut i ett missbruk. Att äta piller och att droga mig hade jag lärt mig under min barndom.

Monica har alltid trott på Gud.
– Men jag tänkte att eftersom inte ens mina föräldrar ville ha mig, så ville säkert inte Gud ha mig heller. Även om jag insåg att Gud fanns, så tänkte jag att han inte var något för mig. Jag hade blivit besviken så många gånger i mitt liv, så jag vågade inte prova.
Åren gick, och Monica sökte sig ofta till kyrkan.
– Jag gick dit för att be för andra. Men jag trodde inte att jag kunde vara med i gemenskapen på allvar. Jag hörde att Jesus älskade alla, men intalade mig själv att det inte gällde mig.
Under alla år bad Monica för sina två barn. Och för tre, fyra år sedan tog hon mod till sig och började be även för egen del.
– Om man ber tillräckligt länge för andra, så får man väl några stänk själv. Jag började känna att Gud verkligen älskade mig. Samtidigt kom de gamla tankarna krypande: du fattar väl att det bara är inbillning.

För några år sedan blev Monica också drogfri.
– Jag gick på behandling, och fick insikt. Men att jag verkligen blev fri från mitt missbruk är helt och hållet Guds förtjänst. Det var han som hjälpte mig ur det, och det som ingen annan hade klarat, det klarade Gud,
I somras fick Monica en riktig bekräftelse på att Jesu kärlek även omfattar henne.
– Jag var på ett läger, och talaren sa att en persons Gudsrelation ofta påminner om den relation man har med sin biologiska far. Det ställde till det för mig som aldrig haft en pappa, och på kvällen slängde jag mig på golvet i förtvivlan. Jag ropade till Gud, och bad om att få ett enda bevis för att han verkligen ville ha mig.
– Då hörde jag en röst, svag som en viskning, som sa ”Läs Psaltaren 27:10”. Jag hade ingen aning om vad jag skulle möta, men där stod ”Om än min far och mor överger mig, tar Herren emot mig”. Där och då blev jag verkligen överbevisad.

Nu hjälper Monica till på Betelskeppet, ett härbärge för hemlösa i Göteborg.
– En dag såg jag en annons från Betelskeppet. Jag hade sett den tidigare, men den här gången lyste den. Jag sa till Gud, att vill du säga något till mig, så får du göra det på ett annat sätt.
Nästa dag, när Monica var ute och gick hemma i Örnsköldsvik fick hon plötsligt höra två kvinnor prata om Betelskeppet, trots att båten fanns 100 mil bort.
– Jag ringde och så åkte jag dig. Sedan dess har jag jobbat som volontär i flera omgångar.
Bäst gillar hon att sitta ner med besökarna.
– Jag tycker om att samtala, eller att bara hålla om någon. Med min bakgrund kan jag hjälpa andra. Jag får dem att öppna sig.
Monica har försonat sig med sin bakgrund. Hon har besökt barnhemmet, försonats med släktingar och gjort upp med sitt förflutna.
– Jag kan fortfarande känna en sorg över att jag blivit berövad en barndom, men jag har valt att inte bli bitter, och idag tackar jag Gud för de erfarenheter jag har fått.
– Det finns så många trasiga människor som tänker som jag, att Gud inte finns för dem.

Men titta på mig. Om Gud tog emot mig, så tar han emot alla, och jag vill leva för att hjälpa andra att hitta vägen till Gud.
Själv har Monica fått uppleva att Gudstron bär genom alla svårigheter.
– Gud är allt för mig. Det är han som bär mig och leder mig varenda dag. Utan Gud hade jag bara andats vartannat andetag.

Text & Foto: Eva Ruderstam. Med tillstånd av tidningen Inblick.

INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.