Skriv ut

STIGS MISSIONSFÄLT: Att hjälpa flyktingar in i samhället – och visa på Jesus

2013 v51 52 kristet repo
Att hjälpa flyktingar in i det svenska samhället, och att med sitt liv berätta för dem om Jesus. Det ser Stig Elmblad i Rydaholm som sin uppgift i livet. – Mitt hjärta och mitt kors hjälper mig i mötet med människor, säger han.

Stig Elmblad är en äkta smålänning. Han växte upp på en bondgård utanför Rydaholm och som 15-åring fattade han ett beslut för livet.
– På ett möte upplevde jag att jag behövde lämna mitt liv till Jesus. Det var som en inre röst som uppmanade mig. Men jag satt på läktaren och vågade inte gå fram. Jag hade en bekant som var med och sjöng, och jag resonerade med Gud och sa att om hon kommer hit och frågar mig, då ska jag lämna mitt liv till Jesus.
Plötsligt får Stig se hur kvinnan går ner från scenen och genom salen. Hon går upp på läktaren och fram till Stig, och frågar om det inte är dags för honom att lämna sitt liv till Jesus.


Längtan att göra något
– Tårarna forsade ner för mina kinder. Jag följde med henne fram och lämnade mitt liv till Jesus.
Stig hade en längtan att få göra något för Gud.
– Men jag var en bondpojke som bara gått folkskola och inte hade några språkkunskaper. Jag kunde ju inte bli missionär, tänkte jag.
– Jag bad också att Gud skulle hjälpa mig att få en familj. Inte långt därefter träffade jag Eva, och nu har vi varit gifta i många år. Vi har tre barn och numera även flera barnbarn.
Stig jobbade först med sprutlackering, och sedan på fabrik, men hade problem med lukten.
– Jag bad Gud om hjälp och sa att jag orkar inte med lukten längre, hjälp mig att hitta ett nytt jobb. 14 dagar senare såg jag en annons om en vaktmästartjänst på Rydaholms skola. Jag fick jobbet, och det var ett riktigt bönesvar!


Ett uppdrag från Gud
Stig började på skolan 1980. Tre år senare hände något som totalt kom att förändra Stigs liv.
– En familj från Chile hade precis kommit till Rydaholm, och pappan kom till skolan med barnen. Han var orolig för hur det skulle gå och ville att jag skulle hjälpa barnen tillrätta i skolan.
– Då var det som om barnen omgavs av ett jättestarkt ljus. Det bara strålade om dem. Och jag hörde en röst som sa: Stig, dessa vill jag att du ska hjälpa!
Stig torkar en tår från ögonen när han berättar. För det handlade inte bara om en enskild familj. Stig insåg att han fanns på en plats med många barn, och det var hans uppgift att hjälpa dem. Framför allt kom han att hjälpa en lång rad flyktingar och asylsökande – från olika länder, under många år.
– Aldrig kunde jag tro att det skulle komma så många flyktingar och invandrare från olika händer hit.
– Jag gick till området där de bodde, hälsade på dem och småpratade. Jag blev hembjuden till någon, och sedan till nästa. Samtidigt bjöd vi hem familjerna till oss.


Kan bara småländska
De begränsade språkkunskaperna uppvägde han med teckenspråk, bilder och glada miner.
– Jag kan inga språk, bara småländska. Men det är otroligt vad internationell den är!
Utrustad med traktater, bibeldelar, kasetter, Jesusfilmen – och med en bild på Missionskyrkan – gick Stig runt och inbjöd till kyrkan.
– Första söndagen kom ingen, inte andra söndagen heller. Men tredje söndagen kom en familj. Sedan blev det bara fler och fler. Vi har haft så många flyktingar i kyrkan genom åren, ett tag var hälften av alla kyrkobesökare kosovoalbaner.


Inbjöd till kyrkan
För 1992 small det till på riktigt. Invandrarverket startade en flyktingförläggning för kosovoalbaner i Rydaholm, och Stigs missionsfält växte.
– Jag träffade barnen i skolan och bjöd in dem till söndagsskolan, där jag var ledare. Varje söndag körde jag tre rundor för att hämta alla barn som ville komma. Sedan tog barnen med sig sina föräldrar.
– Det har aldrig varit svårt att få flyktingar till kyrkan. Jag har förklarat att kyrkan är öppen för alla, och bjuder in dem till gudstjänst, kaffe och samtal.
Frikyrkorna och Svenska kyrkan i Rydaholm gick också samman och kämpade för många avvisningshotade flyktingar. Kyrkan blev till en fristad, och vid flera tillfällen gömdes avvisningshotade flyktingar.


Tydlig med tron
Stig har alltid varit tydlig med sin kristna tro.
– I många år har jag haft ett stort uppståndelsekors runt halsen, för jag vill att människor direkt ska se vad jag står för. Det ska synas att jag är kristen. Men jag frågar inte människor om deras religion eller särbehandlar människor utifrån deras tro. Jag har aldrig haft problem med att få komma till muslimska hem. Jag blir välkommen överallt.
Genom åren har Stig och Eva haft otaliga besök i hemmet. Det har gått åt mycket kaffe och många hembakta kanelbullar.
– Jag bjuder och Eva får göra allt arbete. Utan Eva skulle det aldrig gå, hon är otrolig på att ställa upp och vi har verkligen gjort det här tillsammans, säger Stig.
– Jag har mött invandrare som bott i Sverige i 20 år och som aldrig blivit inbjudna till ett svenskt hem. Det tycker jag är skrämmande. Jag kan inte förstå varför svenskarna inte bjuder hem dem. Det betyder så mycket.
Själv är Stig en praktisk man som gärna omsätter sin tro i handling. Något som han tycker borde vara självklart.
– När det finns människor som behöver hjälp, så ska vi självklart hjälpa dem. Vår tro måste visa sig i handling.


Gripande historier
För egen del har umgänget med nysvenskarna varit oerhört givande.
– Jag har lärt känna så många fantastiska personer och fått massvis av goa vänner. Jag har också fått höra så många gipande historier.
Stig berättar om hur han tagit med asylsökande till invandrarverket för att handläggare själv ska få höra flyktingarnas historia.
Han berättar om flyktingar som levt gömda och som senare fått stanna, men också om familjer som avvisats till en osäker framtid.
– För två år sedan blev jag och Eva inbjudna till Kosovo. Vi fick träffa kommunchefen och vi såg sönderskjutna hem, men framför allt fick vi träffa avvisade familjer.
– Jag glömmer aldrig när vi mötte den första familjen som skickades tillbaka från Rydaholm. Det var ett otroligt återseende. En kvinna, som bara var liten flicka när hon avvisades, sjöng ”Det lilla ljus jag har” på ren svenska. Hon kom fortfarande ihåg sången efter 20 år.


Flyktingar mött Jesus
Många av flyktingarna har i Sverige fått ett möte med Jesus, och valt att lämna sitt liv i hans händer. Och Stig konstaterar att han trots allt blivit missionär. För flyktingarna som kommer till Sverige från hela världen är också ett missionsfält.
– Jag fick arbeta åt Jesus, det som jag längtade efter, men det blev på ett annorlunda vis. Jag kan inte göra så mycket, men jag gör det lilla jag kan. Sedan får vår Herre göra resten.
Stig har gjort en sammanställning över personer han haft kontakt med genom åren och stöttat på ett eller annat sätt. Där finns anteckningar om cirka 1 300 personer. En hel bokhylla är full med pärmar med dokument om olika asylärenden, tidningsklipp och tackbrev, och i datorn finns det tusentals bilder.
Nu har Stig passerat 70 år och är pensionär sedan flera år tillbaka. Men kontakterna med nysvenskarna har han kvar.
– Det här är min uppgift i livet. Det gör jag för att jag vill lyda mitt hjärta och det som jag har lovat Gud.

 

--

Fariba och Marziyeh flydde från Iran:
– I Sverige kan vi gå till kyrkan

Systrarna Fariba och Marziyeh kom från Iran till Sverige för ett år sedan. I hemlandet vågade de inte leva ut sin kristna tro, men i Sverige har de en annan frihet.
– Jag älskar att få gå till kyrkan och umgås fritt med andra kristna, säger Fariba.

Fariba och Marziyeh bodde i Teheran. De var kristna, men det var inget som de vågade berätta för någon.
– Mamma och pappa berättade för oss om Jesus, och våra vänner berättade. Vi vågade inte gå till kyrkan, men ibland kunde vi möta andra kristna i hemmen och läsa Bibeln tillsammans.


Svårt för kristna
Situationen för de kristna i Iran är otroligt svår.
– Muslimerna i Iran är väldigt hårda mot människor från andra religioner. Om du blir kristen och myndigheterna får reda på det, då blir du arresterad och misshandlad – och ofta även hängd.
Fariba och Marsiyeh berättar att kristna kvinnor utsätts för våldtäkter i fängelset – i religionens namn.
– De hävdar att om kvinnan våldtas innan hon hängs så kommer hon till paradiset när hon är död. Jag tycker det är vidrigt och omänskligt.
För ett år sedan kom systrarna till Sverige, av politiska skäl.
– Våra vänner blev arresterade. Så vi hämtade våra dokument och flydde landet.

Grät och grät
– De första månaderna mådde vi väldigt dåligt. Vi grät och grät, och gick till psykolog flera gånger. Tack vare psykologhjälpen och att vi lärt känna människor i Sverige – som Eva och Stig Elmblad – mår vi nu mycket bättre.
I nio månader bodde systrarna i Rydaholm, men nyligen flyttade de till Värnamo för att komma närmare sin skola.
De uppskattar friheten i Sverige – och möjligheten att fritt få uttrycka sin tro.
– Här i Sverige kan vi gå till kyrkan, och det tycker jag är fantastiskt. Jag älskar att gå dit och att umgås fritt med andra kristna. Jag upplever att kristna respekterar andra människor.

--

Shkurte och Lutfi flydde från Kosovo:
Språket är en nyckel in i samhället

Shkurte och Lutfi Pilana bor med sina tre barn Arbenita, Donika och Donart i Värnamo. Men ursprunget har de i Kosovo.

Först att fly Kosovo och flytta till Sverige var Lutfi. Han kom redan 1991, tillsammans med sin bror. Asylprocessen tog tid, men 1993 fick han besked – avslag. Men med goda vänners hjälp stannade Lutfi i Sverige.
– Vi tyckte det var så fel att skicka tillbaka människor till Kosovo, när vi hade hört Lutfi berätta om de enorma problem som fanns där. Så mitt i natten hämtades han på flyktingförläggningen och gömdes under en tid, berättar Stig Elmblad.

Rädd för att flytta
När Lutfi kom till Sverige hade han med sig ett foto på sin käresta Shkurte. Men det skulle dröja sju år innan även hon kom till Sverige. Vid det laget hade Lutfi fått både uppehållstillstånd och jobb, och bodde i Rydaholm.
– Egentligen ville jag inte lämna Kosovo. Jag var rädd för att flytta till ett nytt land där jag inte kunde språket. Men det var krig i landet och jag visste inte hur länge det skulle pågå, så jag vågade inte stanna. Men tanken från början var att flytta tillbaka så fort det blivit lugnare.
Shkurtes resa till Sverige gick via Tyskland, något som ledde till att Shkurte inte heller fick rätt att stanna i Sverige.
– Jag ville ju vara hos Lutfi, men jag blev tvungen att gömma mig några månader. Sedan blev jag gravid med äldsta dottern, och då förändrades situationen så att även jag fick stanna i Sverige.

Första besöket i en kyrka
I fem år bodde familjen i Rydaholm. Där var de ofta i kyrkan.
– Jag hade aldrig tidigare gått till en frikyrka, under min tid i Kosovo. När jag kom till Sverige var det första gången i mitt liv som jag besökte en frikyrka.
– Ärligt talat så förstod jag inte så mycket till en början, men jag kände värmen. Och redan första gången jag kom in i lokalen så uppskattade jag att det var så vackert, berättar Shkurte.

Extra pappa och mamma
Språket var ett jätteproblem till en början, och Shkurte konstaterar att det är en nyckel för att komma in i samhället.
– Jag funderade över vem jag skulle umgås med, när jag inte kunde språket. Men vi träffade ofta Stig och Eva Elmblad. De blev som en pappa och mamma för oss, när vi nu inte hade våra biologiska föräldrar här. Med Stig och Eva kan vi prata öppet, om allting. Och vi glömmer aldrig hur de har hjälpt oss.
Efter fem år i Rydaholm flyttade familjen vidare till Värnamo. Shkurte utbildade sig till sjuksköterska, hon tog körkort och har idag fast jobb. Lutfi praktiserar på ett måleri och går dessutom i skola. Och barnen har fullt upp med skolan i Värnamo.

--

Nawal flydde från Irak:
Genom kyrkan fick hon kontakt med svenskar

Nawal Arabo kom till Sverige från Irak för sex år sedan.
– Jag tackar Gud för att vi har fått komma till Sverige. Här får jag leva ut min kristna tro.

Nawal och hennes familj är kristna, men i Irak fick de problem på grund av sin tro.
– Jag har varit kristen hela livet. Vi bodde i Basra, i södra Irak. Kyrkan låg precis bredvid vårt hus och jag gick dit varje dag, för min tro är så viktig för mig. Men det är svårt att vara kristen i Irak. Jag fick bära slöja och långa kläder, för vi vågade inte klä oss annorlunda. Och vi upplevde att många muslimer hatade oss för att vi var kristna.

Vågade inte stanna
Nawals biskop i Irak blev hotad flera gånger. Till sist greps han – och mördades.
– Då vågade vi inte stanna i Irak längre. Vi flydde landet, först till norra Irak, därefter till Syrien, Libanon och vidare till Sverige. Vi tackar Gud att vi har fått komma till Sverige, säger Nawal och berättar om vilken befrielse det var att slippa slöjan.
Men att komma till ett nytt land med nytt språk och ny kultur var inte det lättaste.
– När jag först kom till Rydaholm kunde jag ingen svenska alls.
På ett luciafirande i Svenska kyrkan träffade Nawal Stig Elmblad från Rydaholms frikyrka.
– Han bjöd med oss till sin kyrka, och där träffade jag många svenskar. Vi fick en väldigt bra kontakt med Stig och hans hustru Eva. De besökte oss ofta, och vi var ofta hembjudna till dem.

Kontakt med svenskar
– Den första tiden i Sverige tyckte jag var tråkig, men när jag fick kontakt med svenskarna gick det mycket bättre. I kyrkan mötte jag så många jättetrevliga människor. Det var bara jobbigt att vi inte kunde prata med dem till en början.
Genom kyrkan fick Nawal och hennes familj även kontakt med andra svenska familjer.
– Vi träffades i kyrkan varje onsdag och söndag. Jag träffade nog cirka 300 personer i kyrkan varje vecka, så vid det här laget känner jag nästan hela Rydaholm.

Småländsk ostkaka
Uppskattningen är ömsesidig, för Stig Elmblad öser lovord över Nawal och hennes familj.
– De har blivit några av våra närmaste vänner. Nawal var också en otrolig tillgång för församlingen. Hon är verkligen en mästare i köket och trollar fram en festmåltid av ingenting. Hon har till och med lärt sig att göra riktig småländsk ostkaka, berättar han.
Idag har Nawal och familjen flyttat vidare till Värnamo. Nawal arbetar inom barnomsorgen och läser dessutom yrkessvenska. Mannen har jobb i staden, och barnen går i skolan.
– Men jag saknar Rydaholm och mina vänner där. Där var det så naturligt att umgås med svenskar. Här är det svårare att få kontakt. Min son brukar säga att när han blir stor ska han flytta till Rydaholm, för hans ”släkt” finns där.

--


Jane hjälper flyktingar att träffa svenskar

För 20 år sedan kom Jane Gikandi Rask till Sverige från Kenya. Idag jobbar hon för att nyanlända flyktingar ska få möjlighet att umgås med svenskar.
– Jesus säger att vi ska hjälpa främlingarna, och jag vill gärna ge dem den hjälp som jag själv fick när jag var ny i Sverige.

Jane Gikandi Rask växte upp i Kenya.
– Det var enkla förhållanden. Min familj hade en liten gård. Vi var fattiga, men jag har så många ljusa minnen från min barndom. För det var så självklart att man hjälpte varandra, och den kärlek och enkelhet vi delade i byn, den gjorde mig till en stark och generös person.
För 20 år sedan kom Jane till Sverige för att jobba som aupair. Där träffade hon sin man – och blev kvar.


Stor utmaning att flytta
– Mitt liv i Sverige idag är underbart. Men det var en stor utmaning att flytta till ett annat land. Det var ny kultur, ny mat, nytt språk och ett nytt klimat. Men tack vare alla människor runt omkring mig blev det inte så svårt.
– Jag fick träffa så många vänliga och kärleksfulla svenskar. De hade tålamod med mig, och de lärde mig hur det fungerar i Sverige. Hur man plockar svamp och bär, hur man lagar svensk mat. Men att åka skidor, det har jag inte klarat av att lära mig…
Jane berättar att hon fick sin första vinterjacka från en grannfru. Och att hon snart fick sommarjobb som vårdbiträde, trots att hon inte pratade så bra svenska.
Idag arbetar Jane som undersköterska i Forsheda och älskar sitt jobb. Och fritiden, den ägnar hon åt att hjälpa nyanlända flyktingar att skapa kontakter med svenskar.


Startade språkcafé
– När jag flyttade till Rydaholm märkte jag att här finns många människor från olika länder. Jag ville göra något för dem, ge dem den hjälp som jag själv fick när jag var ny i Sverige. Så för tre år sedan startade jag – tillsammans med Värnamo Internationella Vänner – ett språkcafé.
– Caféet hålls på biblioteket varje torsdagskväll. Människor från olika länder träffas, tränar svenska med byborna och fikar ihop. Det är ett bra exempel på hur vi kan öppna upp, lära känna nya grannar och en ny kultur. Många har fått nya vänner under de här caféerna, och jag hoppas att alla som kommer – både svenskar och invandrare – får känna värmen.
Jane har också sett till så att en grupp kvinnor från språkcaféet har fått lära sig cykla och simma. Andra deltagare har bildat ett korpfotbollslag. Flera gånger har det hållits temakvällar om olika länder, med klädvisning och provsmakning, och där nysvenskar har fått möjlighet att berätta om sitt land och sin kultur.
– Jag tycker att det är så roligt med gemenskapen, att man delar erfarenheter med andra människor. För även om vi kommer från olika länder och kulturer, så är vi ändå så lika.


Tacksam till Gud
En grund för arbetet är också hennes kristna tro.
– Jag är så tacksam till Gud att jag har fått en chans att bygga ett liv här i Sverige. Och den tacksamheten vill jag göra något av.
– Jesus pratar, i Matteus evangelium, om vårt ansvar för varandra. Att vi bör hjälpa dem som är hungriga och törstiga, som är sjuka, som är främlingar eller som sitter i fängelse. Och så tillägger Jesus, att allt vad vi gör för en av dessa, det har vi gjort mot honom.
– Det är det bibelordet som driver mig. Jag vill att godheten till medmänniskan sprider sig.


En vandring med Jesus
För Janes egen del är tron självklar.
– Jag kommer från en kristen familj, och har alltid haft en tro. Jag har fått den med mig från början, och sedan har den bara vuxit. För det kristna livet står inte stilla, det är en vandring tillsammans med Jesus.
Jane berättar att i Kenya så klär sig alla – även de fattiga – i finkläder på söndagen. Då är det fest, och då går man till kyrkan. Samlingarna är betydligt mer livaktiga än här, det är mycket musik och glädje, och gudstjänsterna pågår ofta hela förmiddagen.
Jane konstaterar att det är mycket vanligare att vara kristen i Kenya än i Sverige.
– Man pratar mer om Gud i vardagen, och det är inget konstigt. ”Om Gud vill”, säger man om det mesta. För den kristna tron är en självklar del av livet.

Eva Ruderstam  Med tillstånd av tidningen Inblick.


INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.