Skriv ut

Bön i skolan – för 50 år sedan

2013 v07 -  kristet reporta
– En dag berättade fröken med stark inlevelse om den hotfulla situation världen befann sig i. Under stor gripenhet ledde hon sedan alla oss elever i en bön för världsfreden.

Jag möter den levnadsglada pensionären Gun-Marie Lundholm i Svedjeholmskyrkans lokaler i Örnsköldsvik. Att hon är en trygg, karaktärsfast och trofast personlighet visar sig inte minst genom det liv hon levt. Hon har bott inom Örnsköldsviks kommungränser hela sitt liv och dessutom jobbat hos samma arbetsgivare, Försäkringskassan Västernorrland, i 43 år.
Hon är född och uppväxt i Arnäs strax norr om Örnsköldsvik. Hennes föräldrar var aktiva inom Arnäs kyrka. Där gick Gun-Marie i söndagsskolan och där konfirmerades hon.

Egen Bibel
Hon fick inte enbart sin kristna undervisning i kyrkan. Under hela hennes grundskoletid, senare delen av 50-talet och början av 60-talet gavs också kristendomsundervisning i skolan.
– I första klass fick alla elever en egen psalmbok och när vi började tredje klass fick vi en egen Bibel.
– När vi sen kom upp i årskurs sju gavs en tydlig bibelkunskap då vi fick lära oss att hitta i Bibeln och att läsa ur den.
– Så var det på den tiden, säger Gun-Marie, och ser med tillbakablick på hur kristendomens ställning i den svenska skolan och i samhället har förändrats.
I dag diskuteras det till och med om det är lämpligt att barnen ska få ha skolavslutning i kyrkan.

Kalla kriget
Gun-Marie berättar om en händelse hon var med om 1961, då hon gick i åttonde klass.
– Det året byggdes Berlinmuren och det så kallade ”kalla kriget” mellan öststaterna och västmakterna var som kallast.
– Det var också det året som den svenske generalsekreteraren för FN, Dag Hammarskjöld, omkom då det flygplan han färdades med sköts ner och/eller havererade över Kongo/Katanga.
– Det tredje otrevliga av internationell karaktär som inträffade var att det forna Sovjetunionen skickade en hotfull not till Finland. Det ledde till att Finland tvingades till en viss form av underkastelse genom att tvingas skriva under ett samarbetsavtal som dikterades ensidigt av före detta Sovjetunionen.
Gun-Marie kommer ihåg hur hennes lärarinna, som då var i 25-årsåldern, en dag berättade med stark inlevelse om den hotfulla situation världen befann sig i.
– Under morgonbönen uppmanade hon hela klassen att tillsammans med henne be till Gud om fred på vår jord.
– Så under stor gripenhet ledde fröken alla oss elever i en bön för världsfreden.
– Den upplevelsen från åttonde klass glömmer jag aldrig, säger Gun-Marie.

Värdegrunden
Efter konfirmationen i Arnäs kyrka avtog Gun-Maries kyrkobesök.
– Tyvärr fanns det på den tiden ingen uppföljande ungdomsverksamhet i kyrkan. För mig innebar det att det uppstod ett tomrum, som givetvis måste fyllas med annat.
– Jag skaffade mig andra intressen. Umgicks med mina tonårskamrater ute på dansbanorna och andra aktiviteter som vi ungdomar hittade på. Och visst hade vi roligt.
– Men Gudstron och värdegrunden från min kristna uppfostran fanns kvar djupt i mitt inre.
När Gun-Marie var 20 år träffade hon sin blivande man. De flyttade ihop och så småningom byggde de ett hus i Bjästa och gifte sig.
– Men det vi saknade var barn i huset. Vi längtade så efter att få barn.
– För oss fanns lösningen i att vi först adopterade en pojke från Thailand och sedan en flicka från Indien.

Tre väninnor
Eftersom Gun-Marie så djupt värdesatte att hon själv fått gå i söndagsskola ville hon gärna att också hennes egna barn skulle få göra det. Hon tog därför med barnen till söndagsskolan i Filadelfiakyrkan i Bjästa.
– Vi var tre väninnor som samtidigt lät våra barn börja där. För mig kändes det på något sätt som om cirkeln där blev sluten. Det kristna arv jag hade med mig ville jag ge vidare till nästa generation. Tiden var också inne för mig att ta nästa steg och låta tron blomma ut.
– Det fantastiska inträffade att bara ett halvår efter att barnen börjat söndagsskolan, lät två av oss döpas i vatten i Filadelfiakyrkan. Och ytterligare ett halvår senare lät också den tredje väninnan döpa sig, berättar Gun-Marie med tacksamhet i rösten.
– Dopet innebar för mig, och också för mina väninnor, ett personligt ställningstagande. Genom dopet bekände vi på ett tydligt sätt Jesus Kristus som vår frälsare. Nu var det inte bara en abstrakt tro, det blev en personlig relation med Jesus.

Det brann bort
Gun-Marie minns vilken ”inre strid” hon utkämpade natten före dopet.
– Är det verkligen ett rätt beslut? Vad kommer grannar, vänner och mina arbetskamrater att säga? Kan jag inte vara kristen utan att döpa mig?
– Men lika ångestfyllt jag upplevde natten före dopet, lika härligt och fridfullt var det natten efteråt.
– Det kändes som att jag var i himlen. Jag var så oerhört tacksam för att jag nu tillhörde Jesus. Det var som om det brann inom mig. Allt av ”skrot”, dåliga upplevelser, felaktiga ord och handlingar, allt sådant liksom bara brann bort. Jag blev som en ny människa inuti, berättar Gun-Marie med ödmjuk och stilla glädje.
– Det är 33 år sedan vi väninnor döptes. Och alla tre av oss är fortfarande med i den kristna gemenskapen.

Mersmak
För Gun-Marie handlar den kristna tron om liv. Om en Gud som är god och om en relation som ger mersmak. Hon berättar om en händelse som på ett bra sätt illustrerar vad hon menar.
– Min man och jag skulle en dag olja altanen. Men vi konstaterade tillsammans att det inte var någon idé att börja eftersom den olja vi hade ändå inte skulle räcka.
– Men så bestämde jag mig; jo jag gör det ändå.
– Så jag började olja altanen utan att någon gång titta ner i oljeburken. När hela altanen var oljad och jag kom till sista trappsteget, råkade jag välta burken, och ut rann exakt så mycket att också det sista trappsteget kunde bli oljat.
– Så upplever jag min relation med Gud, säger Gun-Marie.
– Han har alltid tillräckligt. När mina krafter och förmågor ser ut att inte räcka till, då kan jag luta mig mot honom. Han vet vad jag behöver och han fyller alla mina behov.

Text & Foto: Tomas Ander. Med tillstånd av tidningen Inblick.


INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.