Skriv ut

Heinz mötte Gud vid krigsfronten – och vägen tillbaka kantades av mirakel

2012 v44 nyhet 2 - Reportag
Heinz Schüppel tjänstgjorde i den tyska armén när han – mitt under brinnande världskrig – fick vara med om ett Gudsmöte som ändrade allt. Som genom ett mirakel överlevde han ryssarnas anfall, flydde från fånglägret – och fann en väg tillbaka.

Heinz Schüppel tjänstgjorde i den tyska armén när han – mitt under brinnande världskrig – fick vara med om ett Gudsmöte som ändrade allt. Som genom ett mirakel överlevde han ryssarnas anfall, flydde från fånglägret – och fann en väg tillbaka.
Heinz Schüppel växte upp i Hamburg under mellankrigstiden där hans föräldrar tillhörde adventskyrkan.
– Jag hade en Gudstro, men jag hade ingen relation med Gud. Och jag kom att växa upp mellan två olika världar. Jag såg mina föräldrar som lite gammalmodiga. Och i tioårsåldern kom jag med i Hitlerjugend. Det handlade inte bara om politik, utan mycket om träning, lägerliv, sång och kamratskap.
I Hitlerjugend fick han bland annat höra att judarna var Tysklands olycka.
– Visst fanns det mycket som borde ha tvingat oss till eftertanke. Till exempel det kompakta judehatet. Judarna fråntogs sina rättigheter och sen var det också en och annan jude som försvann.
– Vi hörde att de transporterades till Therezien-stadt där de var för sig själva utan att störa någon. Allt det här visste jag. Men jag var bara 14 år och rycktes med av alla framgångar. Snart skulle de fullständigt ha mig i sitt grepp.
Efter skolan började Heinz som lärling på ett tryckeri. Men kriget gjorde sig allt mer påmint. Hamburg blev ofta föremål för flyganfall och många nätter tillbringades i källaren som fungerade som skyddsrum.

Krigstjänst i flottan
Heinz har alltid varit väldigt intresserad av fartyg och den tyska flottan lockade. Dagen efter att slagskeppet Bismarck sänktes 1941 gick han till rekryteringsbyrån och anmälde sig som frivillig. Men han var för ung och först i september 1942 fick han order att infinna sig för krigstjänst i flottan.
– Mamma bönade och bad att jag skulle ta med mig min Bibel. Men jag vägrade. Jag tyckte inte att krig och religion gick ihop. Bibeln kunde stanna hemma.
Heinz utbildades till telegrafist och fick börja tjänstgöra på kanonbåten Hercules i Nordsjön.
– Tyskarnas propagandamaskin berättade hur framgångsrika den tyska armén var, men det var nog en felaktig föreställning, för jag fick lära mig att krig var grymt och brutalt, och att det i regel inte var vi som jagade utan vi som blev jagade.

Båten knäcktes mitt itu
En dag fick ett engelskt spaningsplan syn på Hercules. Snart kom både torped- och kanonbåtar och det utvecklades till en sjöstrid på två fronter. Sedan blev de anfallna även från luften.
– Så kom en träff som knäckte vår båt mitt itu. Jag minns inte mer än att jag sögs bort som genom en glödande luftvirvel och att jag sedan befann mig i det kalla vattnet.
Heinz trodde att det snart skulle vara slut. Han kunde inte simma hur länge som helst. Men till sist kom en tysk minsvepare och fiskade upp de överlevande.
– Bara en liten del av besättningen räddades. De flesta hann aldrig ut. Efteråt började jag förstå hur nära döden jag varit. Jag förstod att Gud måste ha gripit in och beskyddat mig.
Strax därefter inträffade en olycka och Heinz blev svårt klämd. Han hamnade på militärsjukhus där läkarna kämpade för hans liv. Men efter 40 dagar var han återställd – till läkarnas stora förvåning.
– Många sa till mig att ett under hade skett, och jag tror att Gud grep in ännu en gång. Under tiden på sjukhus for mitt fartyg iväg utan mig. Jag hörde senare att det sänktes i ishavet.

Reträtt på reträtt
Heinz och vännen Gustaf fick nya order – omskolning till markstrider. Men innan gruppen ens var färdigutbildad fick de marschorder för att bege sig till fronten, nära floden Oder. Där led trupperna blodiga förluster och det blev reträtt på reträtt. Dagarna innebar en kamp för livet, men också en kamp mot förlorat hopp och förtvivlan.
– Vi soldater var bara människomaterial som blivit vilseledda och förda i fördärvet. Men det insåg jag försent. Och det fanns ingen väg tillbaka.
Vid fronten träffade Heinz en man som kom att betyda mycket.
– Heidenreich var så annorlunda. Vi pratade aldrig om religion, men under våra samtal glömde jag nästan bort kriget.
En dag sprängdes ett tåg med ammunition och mat. Förövarna – fem polska partisaner – greps och skulle enligt order från högre ort arkebuseras. En av dem som skulle skjuta var Heidenreich. Men han vägrade. Att vägra lyda order innebar dödsstraff, och Heidenreich skulle hängas som ett avskräckande exempel.

Kapitulation för seger
– Heidenreich berättade att han var kristen och inte ville bryta budet att inte döda. Han ångrade att han inte hade bekänt färg tidigare, men nu hade han bestämt sig för att följa sitt samvete. För man kan inte vara kristen på låtsas. Hans sista ord var: ”Man måste lyda Gud mer än människor.” Det gjorde ingen oberörd, allra minst mig.
Efter det var Heinz inte densamme. Han kände sig långt borta från Gud. Han hade inte lytt Gud mer än människor, och han skämdes för att han vägrat ta med sig Bibeln.
– Jag tänkte att Heidenreich visserligen var död, men han hade räddat sin själ. Jag lever, men hur ska det gå för mig. På natten, ensam i skogen, bad jag om hjälp, räddning och beskydd. Jag hade bara en tanke i huvudet. Gud måste finnas och jag måste överleva.
– Då hörde jag en inre röst: Varför ber du att jag ska rädda ditt liv. Be istället om syndernas förlåtelse, så har du livet även om du dör. Gud visade mig alla mina synder – och jag kapitulerade fullständigt. Jag ropade ut i förtvivlan: "Gud förlåt alla mina synder." Det var inte en kapitulation som ledde till nederlag – utan till seger. Jag hade inte längre en religion utan en relation – med Gud.
– När jag reste mig upp var jag en annan människa. Mitt bland krigets hat fick jag uppleva Guds frid som strömmade igenom mitt inre. Jag hade kommit hem, och de yttre omständigheterna låg i Guds händer.

Flykt från fånglägret
Så kom morgonen då helvetet bröt loss. Ryssarna anföll, först via flyg, sedan artilleri och till sist genom våg efter våg av rödgardister. Många tyska soldater dog, och de övriga fördes bort till rysk fångenskap. Efter många dagars marsch kom de till ett gigantiskt uppsamlingsläger.
– Där satt vi. Vrak och spillror av den en gång så segerrika tyska armén med krossade drömmar, tomhet och meningslöshet. Men jag hade min tro och kände mig ändå trygg.
Tiden för vidaretransport till arbetsläger närmade sig, och Heinz och Gustaf funderade på att fly. Men Heinz ville först veta om det var Guds vilja. Så såg han en soldat som rev blad ur en Bibel för att rulla tobak. Han lyckades byta till sig åtta bibelblad mot en brödranson och Gustafs pipa. Och bad Gud om vägledning.
– Då fick jag syn på en understruken rad från Jesaja 45:2: ”Själv ska jag gå framför dig. Backarna ska jag jämna ut.” Det såg jag som ett solklart svar, och samma natt rymde Gustaf och jag.
Trots sträng bevakning lyckades de som genom ett under ta sig ut ur lägret. Därefter väntade veckor med nattliga vandringar, utan karta, kompass – och mat.
– Vi kunde hitta någon potatis, svamp och bär. Och i en raserad källare hittade vi en lerkruka med sirap. Varje dag lämnade vi våra liv i Guds händer och vi fick uppleva hur Gud tog oss igenom problemen.

Hjälp från Gud
Så infekterades Gustavs fot. Den var så svullen att han inte kunde få av stöveln. Han bad Heinz lämna honom och fortsätta själv.
– Jag vägrade och bad till Gud om en utväg. Precis då såg jag skogen öppna sig och jag såg ett järnvägsspår. Jag trodde knappt mina ögon, för på rälsen stod en dressin – i gott skick.
Hela natten for de fram på dressinen. På morgonen hade Gustaf hög feber och de sökte hjälp i en bondgård. Där fick Gustaf foten ombunden, och de fick veta att de befann sig nära ett amerikanskt fångläger som skulle upplösas så fort tågspåren rensats från minor.
– Minor på tågspåren? Vi hade färdats där hela natten, och tydligen bevarats från många okända faror.
När foten läkts gick de till fånglägret, och skickades sedan vidare till ett engelskt fångläger på ön Fehmarn. Krigsfångarna skulle arbeta med att fiska minor ur havet, men när Heinz mönstrade var han så mager att han bedömdes som oduglig. Istället blev han fri.
– Jag skildes från Gustav, men även han klarade sig och vi har hållit kontakten genom åren.

Återsåg familjen
I Hamburg mötte Heinz en sönderbombad stad. Även familjens hus låg i ruiner och ingen visste om familjen klarat sig. Men på Heinz gamla arbetsplats möttes han med mat, pengar och löfte om jobb.
Heinz lånade en cykel och cyklade till morföräldrarnas hus i Lüneburg.
– På långt håll såg jag min mor i trädgården. Där var även min syster, min mormor och morfar. Jag fick berätta om min omvändelse och om min flykt, och min mamma fick strålande av glädje äntligen ge mig min Bibel.
– Allt var som en dröm. Jag fick följa med till kyrkan, cykla ut på den vackra heden, läsa i min Bibel – och tacka Gud för att han hjälpt mig och visat mig vägen tillbaka.

--

Heinz väg till Sverige

Heinz liv efter kriget kom även det att bli spännande. För att slippa krig och ruiner emigrerade han till Kanada.
– Jag hade uppehållstillstånd och arbetstillstånd, men varken bostad eller jobb. Men jag bad Gud om vägledning, och när jag gick förbi ett hus blev jag inropad.
– Kvinnan började fråga ut mig, och jag förstod ingenting. Då visade det sig att hon annonserat om arbetskraft och trodde att jag svarat på annonsen. Och jag fick jobbet.

Förtjust i Sverige
Några år senare var Heinz med på ett adventistläger. Där träffade han en norsk man som bjöd honom till Oslo.
– Men först åkte vi till svenska Hultafors där mannen hade ärenden. Jag blev så förtjust i platsen att jag efter Oslobesöket åkte tillbaka och frågade om arbete. Det gick bra, så jag sökte arbetstillstånd och kom aldrig tillbaka till Kanada. I Hultafors träffade jag min hustru och där växte våra tre barn upp.

Uppskjutet besök
En gång, många år senare, blev hans mamma dålig. Heinz bestämde sig för att resa till Lüneburg för att hälsa på henne.
– I Hamburg skulle jag byta tåg, men i biljettkön fick jag en sådan längtan att se området där vi bott, så jag sköt upp resan och begav mig till mina gamla kvarter.
På en kvartersrestaurang fick Heinz höra ett efternamn som han kände igen – Bohr. Så hette familjens grannar före kriget. Mannen bodde precis bredvid så Heinz knackade på hans dörr.

Den enda överlevande
Mannen var mycket riktigt Heinz tidigare granne. När kvarteret bombades var han ett spädbarn – och den ende överlevande i sitt hus. Han räddades och fick nya föräldrar, men hade alltid undrat över sitt ursprung och sin familj.
– Jag kände hans familj väl och hela natten berättade jag för honom om hans familj. Han var så tacksam att han grät glädjetårar. Äntligen fick han klarhet i vad som hade hänt – tack vare min extrautflykt.
När Heinz försöker summera sitt liv betonar han relationen med Jesus.
– Jag har alltid haft en tro på Gud, men jag trodde inte mer på honom än att jag trodde på vackert väder nästa dag. Det var en fattig tro. Men mitt under kriget blev min religion en relation, och den har jag fått bygga på hela livet. Det är jag så tacksam för.

--

Mammans mirakel

Inte bara Heinz utan även hans mor fick uppleva fantastiska Gudsingripanden mitt under kriget.
En dag åkte hon iväg för att handla. Då började luftvärnssirenerna tjuta, och hon fick bege sig till ett stort skyddsrum i varuhusets källare.
– Snart hörde hon väldiga detonationer, och belysningen slocknade. Hon bad innerligt om hjälp och räddning, men bomberna fortsatte. Hela husets fundament var i gungning och taket började spricka. När folk sökte sig till utgångarna
var de spärrade. Gruppen, på 80-100 personer, var instängda.

Allt hopp var ute
Då kom nästa chock. Det blev fruktansvärt hett och svårt att andas. Väggarna nästan glödde – för byggnaden brann. Plötsligt började även vatten tränga in från ett rör som gått sönder.
– Allt hopp om räddning var ute. De skulle drunkna om inte taket rasade in elden gjorde slut på dem. Då ropade min mor och sa att mänskligt sett är alla förlorade, men det finns en Gud som kan hjälpa. Och även om det inte är Guds vilja att hjälpa oss ut, så låt oss lämna våra liv till Gud.
– Hon fick vara med om sitt livs mest innerliga och märkliga bönemöte när alla ropade till Gud av hela sitt hjärta. Då kom en ny våldsam detonation som gjorde hål i en av väggarna. Allt vatten rann ut, och sedan kunde folket krypa ut genom samma hål. När siste man kommit ut och var på betryggande avstånd rasade hela det stora varuhuset. Vilken underbar bönhörelse!

Undkom bomberna
Guds hand skyddade också familjen när bostadshuset bombades.
– En kväll kände mamma att hon skulle ta tåget till sina föräldrar i Lüneburg. Trots att det var sent bestämde hon och min syster sig för att försöka. De packade ihop det viktigaste och kom till centralstationen bara några minuter innan ett tåg till Lüneburg kom in.
– Samma natt bombades Hamburg och vårt hus förstördes totalt. Men min mor och syster klarade sig.

 

Text & Foto: Eva Ruderstam. Med tillstånd av tidningen Inblick.


INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.