Skriv ut

– Trots tydliga ID-handlingar trodde de inte på mig

2012 v43 kristet reportage
Jag möter Anwar Omid en solig hösteftermiddag. Han kommer leende gående på trottoaren, nästan direkt från skolan. Anwar är nu 24 år. Han kom som flykting från Afghanistan till Sverige för drygt tre år sedan, efter att hans pappa blivit mördad av talibanerna, hans bror spårlöst försvunnit och han själv hade blivit mordhotad vid upprepade tillfällen.

Anwar Omid är uppvuxen i Ghazni i östra Afghanistan. Han tillhör den tadzjikiska folkgruppen som utgör drygt tolv procent av landets invånare. Den folkgruppen är sunnimuslimer. Den största och dominerande är pashtunerna med hela 63 procent, också de sunnimuslimer. De flesta afghanska flyktingar som kommit till Sverige är hazarer, som utgör nio procent av landets invånare.
Anwar beskriver sin uppväxt som lycklig och kärleksfull.
– Vi hade en varm atmosfär i vårt hem. Mamma var givetvis hemma och tog hand om mig, min bror och min syster. Pappa jobbade som säkerhetspolis för regeringen. Vi var troende muslimer men inte särskilt hängivna. Vi gick till moskén men inte regelbundet.

Kidnappad och mördad
Som barn fick Anwar en bra utbildning, tolv år i grundskola och gymnasium.
– Jag fick bra betyg och blev antagen till universitetet i Kabul, berättar Anwar.
Men i samband med det blev hans pappa kidnappad av talibanerna och sedan mördad. Detta på grund av att han jobbade åt regeringen.
– Det drabbade oss som familj mycket hårt. Utan pappas inkomst hade vi inga pengar till familjen. När sedan min bror, som arbetade som chaufför åt provinsguvernören, plötsligt bara försvann, blev situationen ännu mer ohållbar.
Anwar Omid fick skrinlägga sina planer på att börja studera vid universitetet i huvudstaden Kabul. Nu handlade det istället om att överleva, att skaffa försörjning åt sin mamma, syster och sig själv.
– Jag fick jobb som tolk åt amerikanerna. Det var ett bra jobb, berättar Anwar.
– Men det gillade givetvis inte talibanerna. Vid flera tillfällen lämnade de hotfulla brev till mamma som sa att om jag inte slutade att arbeta för amerikanerna kommer de att skjuta mig.
– En natt hörde vi hur det smög människor bakom vårt hus. Jag flydde och höll mig borta i ungefär tjugo dagar. Under den tiden bestämde vi oss för att sälja huset och att jag skulle försöka fly till Europa.

Till Europa
Huset såldes och Anwar fick de pengar han behövde för att kunna ta sig till Europa. Mamman och systern behöll resten.
– Först tog jag mig till Iran. Där stannade jag bara några dagar. Jag fick snabbt kontakt med flyktingsmugglare som jag betalade för att de skulle ta mig vidare.
– Vi åkte buss fram till den turkiska gränsen. Där fick vi promenera. En lastbil mötte upp på andra sidan och tog oss genom Turkiet.
Vilken väg han sedan blev förd genom Europa vet han inte. De åkte bil, lastbil, buss och tåg om vartannat. Hela tiden var det olika människor som tog över ansvaret för deras resa.
– Den 26 juni 2009 blev jag och ungefär tio killar till avsläppta vid Centralstationen i Göteborg. Vi fick instruktioner om att vi skulle ta oss till migrationsverket i Kållered.
– Där sökte jag asyl.

En ny vändning
Anwar Omid kom först till en flyktingförläggning i Borås, där han var i cirka två månader. Sedan blev han förflyttad till en förläggning i Eksjö, där han stannade i tio månader.
– I Eksjö fick mitt liv en helt ny vändning. En man som heter Sam Kjellner kom regelbundet till förläggningen för att umgås med oss. Han tog så småningom med mig till Pingstkyrkan.
– I Pingstkyrkan fanns en iransk kvinna som tolkade gudstjänsterna. Det gjorde att jag började gå dit regelbundet. Jag fick också en Bibel på persiska.
En inre process startade i Anwars liv. På youtube hittade han Jesusfilmen med persisk text, som han tittade på om och om igen.

Fruktan gav vika
– Träffarna med Sam Kjellner, gudstjänsterna som tolkades för mig, gemenskapen i Pingstkyrkan, Bibeln på persiska och Jesusfilmen – allt detta gjorde att jag efter en tid beslöt mig för att bli en kristen, berättar Anwar.
– Det hände något i mitt hjärta. Jag kom till tro. Fruktan fick ge vika och kärleken från Jesus fyllde mig.
Den sjätte februari 2010 blev han döpt av pastor Magnus Edforss i Pingstkyrkan i Eksjö. Några månader senare flyttade han till Hässleholm och blev medlem i Göingekyrkan New Life.
– I Hässleholm kom jag med i en Alphakurs som pastor Daniel Oscarsson höll för främst afghanska unga män. Där fick jag mer ”kött på benen” i min kristna tro, berättar Anwar.

Trodde mig inte
Det dröjde sedan flera månader innan han fick sitt uppehållstillstånd.
– Trots att jag hade allt man kan få med sig av bevis från Afghanistan vad det gällde min identitet, så trodde inte migrationsverket på mig.
– Jag hade originalbrev av de dödshot som talibanerna riktat mot mig, tidningsartiklar med bilder där jag stod tillsammans med amerikanska soldater, ID-kort på mig själv, min bror och min pappa. Ändå trodde inte migrationsverket på mig, att jag verkligen kom från Afghanistan.
– Något som var ännu konstigare var att de tänkte utvisa mig till Afghanistan, trots att de inte trodde på att jag kom därifrån!

Timslångt förhör
Det som kom att hjälpa Anwar Omid var kontakten med pastor Daniel Oscarsson. Genom den kristna undervisning han fått kunde han, i det två till tre timmar långa förhöret med advokaten och folk från migrationsverket i Malmö, ge så övertygande svar på sin kristna omvändelse, att han fick asyl.
– Men jag är än idag förvånad över att mina ID-handlingar och de andra bevisen på vem jag var och vad jag fått utstå i Afghanistan inte räckte för att övertyga migrationsverket.
I december 2010 kom till slut beskedet om uppehållstillstånd.
– Redan i januari 2011 kunde jag börja läsa svenska på SFI. Det var en lycklig dag. Nu läser jag svenska, matte, engelska och samhällskunskap på komvux.
– Snart ska jag börja på omvårdnadsprogrammet för att utbilda mig till undersköterska. Sen vill jag gå vidare för att bli sjuksköterska, säger Anwar med stor framtidstro i blicken.

Saknar sin familj
Anwar berättar hur tron på Jesus varit avgörande i den positiva livsutveckling han nu ser.
– Det var i mötet med Jesus jag mötte kärleken. Fruktan jag levt med lämnade mig. Sen har församlingen blivit mitt hem. Gemenskapen där betyder oerhört mycket, kanske ännu mer för mig som kommit till ett helt nytt land och kultur.
Anwar Omid berättar om hur han saknar sin mamma och syster.
– De är kvar i Afghanistan. Jag vet egentligen inte om det är rätt att försöka få hit dem. I alla fall är det mycket tveksamt vad det gäller mamma, funderar han.
– Det är svårt för en gammal person att komma till ett så totalt annorlunda land som Sverige. Att i den åldern lära sig ett nytt språk och en ny kultur är närmast omöjligt. Hon har det nog bättre i Afghanistan, även om många omständigheter är mycket sämre där.
Vårt samtal avslutas. Anwar går vidare för att fungera som tolk för en afghansk vän. Framtiden ser ljus ut för honom. Samtidigt som det finns frågor i hans inre som inte har enkla svar.

Text & Foto: Tomas Ander. Med tillstånd av tidningen Inblick.


INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.