Skriv ut

Janina överlevde koncentrationslägret – nu hjälper hon barnhemsbarn

2012 v
Den 27 januari, är det Förintelsens minnesdag. Janina Nilsson var fånge i koncentrationsläg-ret Ravensbrück och vet hur det känns att vara hungrig och förnedrad. Nu hjälper hon barn som har det svårt. Trots sina 86 år kör hon fortfarande själv lastbilen med hjälpsändningar till sina älskade polska barnhemsbarn.

När jag träffar Janina Nilsson har hon just kommit hem till Göteborg efter att ha tillbringat jul och nyår på barnhemmen i Mieroszów och Walbrzych. I Mieroszów är hon också hedersmedborgare.
– Jag ber till Gud att jag ska kunna åka ner igen till påsk. Det största problemet är att få ihop pengar till bensin och hyra av lastbil, säger Janina.

Ett löfte till Gud
När hennes barnbarn fick cancer som liten, bad Janina till Gud: ”Ta inte det käraste jag äger och har! Jag lovar att göra allt som står i min makt för att hjälpa andra, så länge du ger mig ork och kraft.”
– När jag bad var jag så omsluten av Gud att jag nästan kände hans andedräkt, säger hon.
Barnbarnet tillfrisknade och Janina har hållit sitt löfte. Hon har kört hjälpsändningar till sitt gamla hemland Polen i snart 31 år.
Ibland håller Janina föredrag i församlingar, bland annat för konfirmander, och får in pengar på så sätt. Kläder, skor och andra förnödenheter är det många som skänker. Janina står i sitt garage och packar i lådor som hon sedan staplar. När armarna inte orkar ber hon Gud om hjälp med att få upp lådorna. Janina har också hjälpt svenska par att adoptera polska barn och hon har sett till att handikappade barn har fått operation och hjälpmedel.

Slavarbete på bondgård
Janina är uppvuxen i ett katolskt hem i Boryslaw. 1941 kom tyskarna till staden och började gå från hus till hus för att hämta alla judar. Sedan fortsatte de med alla som de tyckte var lämpliga som arbetskraft.
– Vi hade hört att de tog folk till arbete och en dag knackade det på vår dörr. Två tyskar hade kommit för att hämta mig. Jag och min syster och min mamma började storgråta. Jag hade inte fyllt 15 år.
Janina transporterades tillsammans med de andra i fullpackade godsvagnar till Mainz am Rhein i Tyskland. De fördes till en stor idrottshall, dit bönderna fick komma och välja vilka slavarbetare de ville ha.
Janina hamnade på en gård där hon blev inlåst i ett vindsrum på natten och tvingades arbeta mellan klockan halv fem på morgonen och halv elva på kvällen. I arbetsuppgifterna ingick att mjölka. Janina tyckte att kvinnan som skulle lära henne mjölka tryckte på spenarna, men när hon själv skulle försöka sparkade kon bakut så att både hon och mjölkkannan föll omkull. Just då kom en äldre man som bodde på gården.
– Han fick ett vansinnesutbrott och skrek: ”Du är lat, ditt polska svin, du vill inte arbeta för tyska riket!” Han tog sitt breda läderskärp och slog mig över ryggen och sparkade mig så att jag ramlade i kobajset.

Ensamcell i fängelse
En dag när hon arbetade på vinodlingarna såg hon tåget komma och fick hemlängtan.
– Jag var så lycklig när jag sprang över åkrarna och hoppade på tåget. Jag hade tappat omdömet och trodde att jag skulle komma hem till mamma.
I stället stannade tåget i Frankfurt am Rhein och Janina drev omkring på järnvägsstationen utan pengar. När polisen kom kunde hon inte tala om varifrån hon rymt. Hon visste inte vad platsen eller människorna hette. I stället blev hon satt i ensamcell i fängelset för att hon vägrat arbeta för tyska riket. För att inte glömma bort hur man talar, namngav hon väggarna efter mamma, lillasyster och mormor och talade till dem.
– Under ett av engelsmännens flyganfall la jag mig under sängen och bad så innerligt: ”Kära Gud, jag vill inte dö!” En bomb träffade huset mittemot. Tryckvågen gjorde att gallret för fönstret lossnade och for rakt mot dörren. Sedan dess har jag varit nära att dö många gånger, men Gud har hållit mig vid liv.

Sopa aska efter kroppar
Efter nio månader kördes Janina och flera andra kvinnliga fångar i täckt lastbil till ett större fängelse. De trängdes ihop i en källare där det fanns både råttor och löss. Det var så trångt att de fick väcka varandra för att kunna vända sig. Efter ett par dagar fick de göra en lång tågresa i godsvagnar och visste inte vart de var på väg. Tåget stannade i Ravensbrück, ett koncentrationsläger för kvinnor. Ingen av dem hade hört talas om några koncentrationsläger.
Janina var fånge i lägret i tre och ett halvt år och fick uppleva en ofattbar grymhet. En gång hade hon blivit ombedd att försöka rädda ett nyfött barn som fötts av en ung judisk kvinna. Janina gömde babyn under sina kläder och sprang över gården mot sin barack, men blev stoppad av en kvinnlig lägervakt.
– Hennes ögon lyste av hat när hon skrek: ”Är det det lilla judesvinet?” Hon slet ifrån mig babyn och kastade den in i husväggen, sedan släckte hon sin cigarett mot mitt bröst, berättar Janina och visar mig ärret efter cigaretten.
Egentligen skulle Janina ha blivit avrättad men kvinnan ville ge henne ett värre straff, så hon tvingades att sopa upp askan efter alla brända kroppar i krematoriet, köra den i en skottkärra och tömma den i en sjö. Detta gjorde hon under ett och ett halvt år.

Hundbiten och pryglad
Janina arbetade i lägrets ammunitionsfabrik och vid ett tillfälle råkade hon missa en spricka när hon synade granathylsor och straffades för sabotage. Först fick hon kläderna sönderslitna av schäferhundar och blev svårt biten, sedan pryglades hon med piskor försedda med blytyngder och järnkulor och blev doppad med huvudet nedåt i en vattenfylld tunna, gång på gång. Till sist fick hon stå ute på gården tills kläderna frös till is. Den dagen fyllde hon 17 år.
Janina var också med och byggde vägen mellan Berlin och Warszawa, vilket bland annat innebar att lyfta stora stenbumlingar och att dra den tunga välten för hand.
Hon blev sjuk i tyfus och TBC och höll på att dö men räddningen kom i april 1945. Då kom Folke Bernadotte till lägret med sina vita bussar och Janina fick åka med till Sverige för vård på sanatorium.

Tron min räddning
Jag frågar Janina om hon aldrig tvivlat på Gud och undrat varför hon har behövt lida så mycket, men hon svarar att man måste gå igenom mycket själv för att kunna förstå andra.
– Jag är så tacksam för att jag har fått min gudstro med modersmjölken. Jag har en oerhört stark tro och det är den som bär mig. Det har varit min räddning, att jag har haft Gud att vända mig till.


Text & Foto: Ingrid Byström. Med tillstånd av tidningen Inblick.

INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.