Annika Östberg: "Nu har jag hittat friheten"

v.45-2011 - Annika Reportag
Efter 28 år i amerikanskt fängelse kom Annika Östberg till Sverige. Nu reser hon på turné och berättar om sitt liv. – Min Gud har tagit mig genom det mörkaste mörka. Och för det är jag evigt tacksam. Jag har fått uppleva förlåtelse, och jag har fått en uppgift. Att berätta för andra att det finns hopp, en väg ut. Jag vill använda mina erfarenheter för att hjälpa andra. Och jag har full tillit till att Gud kommer att ta hand om mig även i den rollen.

Från ett inrutat liv inom fängelsets murar, har Annika Östberg nu blivit en av Sveriges mest populära föreläsare. Hon är mitt uppe i en föredragsturné, där hon åker land och rike runt och berättar om sitt liv.

Idag, torsdag, föreläser hon i Västerås. På lördag är hon i Enhörna och på söndag i Göteborg. Nästa vecka berättar hon om sitt liv i Stockholm (15/11) och Bålsta (17/11). Därefter väntar Stockholm (23/11), Gävle (26/11) och Moheda (27/11).
På ort efter ort blir det fulla hus, nästan för fullt. Och efter varje föreläsning ringlar sig kön lång för att få köpa signerade exemplar av Annikas nyutkomna bok, Ögonblick som förändrar livet.

Inblick möter Annika Östberg vid en kvinnofrukost i Tingsryd, som fyller den stora Söderportkyrkan till sista plats.
Publiken får höra en berättelse om händelser och konsekvenser, en livshistoria som rymmer massvis av tragik, men också förlåtelse, glädje och hopp.

Rymde till San Fransisco
Det börjar dystert. Annika var elva när hennes mamma flyttade till USA för att gifta sig med en rik amerikan.
– Jag sattes i privatskola, men jag passade inte alls in. Jag var för lång, för blond och för utländsk. Mamma hade inte tid. Hon hade fullt upp att lära sig en helt ny värld, och den fina vänskap som vi haft försvann. Jag såg det som att min styvfar hade stulit min mamma.
Annika hittade en grupp ungdomar som gick till en annan skola, och med dem kände hon sig hemma. Hon började gå till en tonårsgrupp – och där träffade hon en kille som hon blev förtjust i.
– Han var 24 och jag var 13, och när mamma fick reda på det blev det liv. Så vi rymde till hippie-livet i San Fransisco. Efter några veckor åkte killen hem igen, men jag stannade kvar.
Annika träffade en man. Hon introducerades för droger, och efter första heroinsprutan var hon fast.
– Drogen tog bort smärtan, som kom av ensamheten. Så jag fortsatte använda droger, och när pengarna inte räckte till, så började jag – som så många andra – att prostituera mig. Då var jag 15 år gammal.

Mamma som 16-åring
Annika blev gravid och födde sin son Sven som 16-åring.
– Jag var drogfri då, och när jag första gången visade honom solnedgången så lovade jag honom att jag alltid skulle finnas där för honom. Men det löftet kom jag att svika, för drogen var ännu starkare än moderskärleken.
Annika sålde sin kropp för att få pengar till mat och droger – och när hon kom hem fick hon stryk av sin kille.
– En dag fick jag nog. Jag packade lite saker i blöjväskan, tog med mig Sven och stack iväg.
Annika flyttade in hos en av sina stamkunder. Hon försökte bli drogfri, men lyckades inte. Det enda som fungerade var ett metadonprogram, men det kostade mycket pengar, och när Annika kom efter med betalningen blev hon utsparkad från programmet – och tillbaka på ruta ett.

Den amerikanska drömmen
– Jag tog alltid droger innan jag gick till gatan – för att kunna klara det. Men en kväll när jag injicerade såg jag Sven, som då var två år. Han lekte med en penna och prickade sig på armen för att härma mig. Då bestämde jag mig för att ändra livet – hitta en man, gifta mig och leva den amerikanska drömmen.
Det lyckades hon med, och familjelivet bestod i sex år. Men en dag, när Annika och Sven kom hem efter ett besök hos mamman, hade mannen hittat en ny kvinna, länsat bankkontot och stuckit.
– Då gav jag upp. Jag struntade i allt och gick tillbaka till det som jag visste tog bort smärtan – drogerna. Jag lämnade Sven hos hans pappa, som då övergett droger för alkohol, för jag ville inte att han skulle se vad som hände med mig.
Annika träffade en ny man som sysslade med droger, och när pengarna och drogerna tog slut började de skriva ut checkar utan täckning, handla varor på checkarna och sedan sälja varorna mot pengar.

Morden
Så kom den ödesdigra dagen som kom att förändra hela Annikas framtid. Annika och Bob skulle sälja ett parti varor, men något snett och det slutade med att Bob sköt mannen.
– Jag stod vid bagageluckan och såg inte mordet. Men Bob skrek att jag skulle hoppa in i bilen – och så flydde vi iväg. Jag vräkte i mig allt jag hade för att döva synen av den döde, men jag vet att Bob frågade om vi skulle till Mexiko eller Kanada. Det enda jag kunde tänka på var Sven – att jag måste få se honom en gång till. Så jag tjatade mig till att vi först skulle köra för att träffa honom.
På vägen fick de punktering på bilen, och en polis stannade.
– Han var en fin man som stannade bara för att hjälpa oss, men jag var tillsammans med en ond man. När polisen vände sig om, så sköt Bob honom i ryggen.
– Under en sekund blev hela min värld totalt tyst, och jag såg små punkter som dök upp på mannens skjorta. Sedan rusade alla ljud in i mitt medvetande igen. Det här mordet har jag levt med ända sedan dess, inte minst i mina mardrömmar.

Möjligt dödsstraff
Annika och Bob greps och hamnade i häktet. Där dog Bob sju månader senare av bruten hals.
– Det var som att vakna i sin värsta mardröm. Jag stod inför ett möjligt dödsstraff, det var vad åklagaren hade föreslagit. Den amerikanska lagen säger att om du begår ett brott tillsammans med någon, och någon dör – då har båda gjort sig skyldiga till mord – oavsett vem som utförde handlingen.
Det blev inte dödsstraff, men 1983, efter två och ett halvt år helt isolerad, fick Annika sin dom – 25 år till livstid. Hon flyttades till Californa Institution for Women, ett jättefängelse byggt för 950 tjejer, men som så småningom kom att inrymma 3 000 fångar.
– Jag anpassade mig och fick lära mig att hålla både anstaltens och fångarnas regler. 1985 kom nästa mardröm, då fick jag reda på att min son hade dött i en trafikolycka. Jag fick kramar och kärlek av tjejerna, men också heroin för att lindra smärtan, och under fyra års tid knarkade jag inom anstalt, något som både är farligt och vanskligt.
1989 upptäcktes missbruket och Annika sattes i ett fängelse inom fängelset.

”Ta mig, eller visa mig vägen ut”
– Där vände jag mig för första gången till Gud. Jag sa: Gud ta mig, eller visa mig vägen ut. Och så hoppades jag att jag inte skulle behöva vakna. Livet gick vidare, men något hände där. Saker började gå åt rätt håll. I efterhand kan jag se att ända sedan den dagen, så har jag blivit styrd åt ett håll. Det har kommit människor i min väg som har lett mig vidare, och det kan omöjligt vara en slump.
– När jag kom tillbaka till det vanliga fängelset träffade jag en gammal kompis som nu var drogfri och började berätta om en gemenskap som hjälpt henne. Jag var först väldigt avig, men jag hittade gemenskapen och genom den en väg ut ur missbruket, som kom att betyda oerhört mycket.
En annan person som kom att betyda enormt mycket var Leif Eliasson, präst från Svenska Sjömanskyrkan i San Pedro.
– Han kom på besök och pratade om allt från väder till politik. Ibland sköt han in en sats om vad Jesus sa eller gjorde, eller kanske något Bibelcitat, och sedan fortsatte vi att prata. Men det var ord som jag fick med mig, något att tugga på.

Förlåtelsen
– Han började också prata om förlåtelse och frågade mig om jag hade förlåtit mig själv. Jag tyckte inte att man kunde be om förlåtelse, när man hade människors död på sitt samvete. Men Leif uppmanade mig att ställa frågan, och be Gud om förlåtelse.
Annika letade upp en plats på rastgården där hon var lite för sig själv, och så började hon diskutera med Gud.
– Jag sa: Om du finns, om det är möjligt, så ber jag så mycket om ursäkt. Förlåt mig. Då hände något, hela kroppen ryste och det var som om en tyngd lyftes av mig. Något var bara borta, och jag kände att jag kunde andas. Jag förstod inte vad, men jag visste att något hade hänt.
Annika hade en bild av Gud som väldigt dömande. Den bilden fick hon ändra.
– Jag insåg att Gud var någon helt annan än jag hade föreställt mig. Öm, kärleksfull och förstående.
Annika fick också en ansvarsfull uppgift inom fängelset. Hon hjälpte medfångar med olika skrivelser, och blev även vald som fångarnas representant gentemot fängelseadministrationen.
– Känslan av att vara till nytta, den gjorde att jag inte blev bitter.

Flytten till Sverige
En dag hörde hon sitt namn ropas. Hon hade fått det årliga svaret på flyttningsbegäran.
– Varje år begärde jag att bli förflyttad, och varje år fick jag ett brev med en identisk text, som innebar avslag. Men i sista stycket stod det att min begäran att förflyttas blivit godkänd. Jag trodde inte mina ögon.
Och så i april 2009 – efter 28 år i amerikanskt fängelse – förflyttades hon till Sverige och kvinnofängelset Hinseberg. En tid senare fick hon ett tidsbegränsat straff och i maj 2011 blev hon slutligt fri.
– Min Gud har tagit mig genom det mörkaste mörka. Och för det är jag evigt tacksam. Men det är människor som har dragit mig upp och som har hjälpt mig. Vi är alla Guds armar och ben, och nu har jag fått ett ansvar, en ny uppgift. Jag är nästan 60 år, men ändå så börjar mitt liv om från dag ett. Men jag har full tillit på att Gud kommer att ta hand om mig även i min nya roll. Idag är jag ute och berättar att det finns hopp, en väg ut. Jag vill använda mina erfarenheter för att hjälpa andra.

Bok och föredrag
Nyligen kom Annika Östbergs självbiografi ut. I boken Ögonblick som förändrar livet berättar hon med egna ord om livet, straffet, tron, förlåtelsen och friheten. Hon är också en flitigt anlitad föredragshållare som reser runt över hela landet, berättar om sitt liv och uppmuntrar andra.
– På ett sätt är det samma sak som när jag pratade med mina medsyskon i fängelset. För människor är människor. De behöver kontakt. De behöver veta att någon annan har gått igenom svårigheter och kommit igenom. Att det finns en möjlighet.
– Den stora skillnaden är bemötandet. I fängelset sågs jag av vakterna som den värsta av de värsta. Och när man möter det varje dag är det svårt att inta ta det till sig, att göra det sant. Idag möter jag applåder och välkomnanden, jag blir hembjuden och jag får presenter. Det är som om det vore två olika personer – men jag börjar få ihop de personerna.

Tro och ansvar
Under fängelsetiden var det tron på Gud som många gånger höll Annika uppe.
– Tron innanför murarna var något som jag kunde luta mig väldigt hårt på. Det var ett stöd, en hjälp och ett skydd. Det var Gud som gjorde att det fanns en mening med saker. Många gånger testade jag Gud, och jag blev aldrig utan svar. Det kan man kanske försöka förklara bort, och jag har ju inga skriftliga bevis. Men jag tolkar det som att Gud grep in, och min Gud har blivit mer definierad och personlig över tiden.
– Idag handlar tron också om att uppskatta de gåvor jag har fått. Att ta tid att säga tack. Det innebär också ett ansvar. Jag brukar be Gud låta orden i mitt hjärta hitta till munnen när jag ska berätta min historia. För mitt hjärta är att förmedla för andra att det finns en väg ut. Alla får vi uppleva jobbiga perioder. Men vi måste gå vidare. Det har jag lärt mig att göra.



Text & Foto: Eva Ruderstam. Med tillstånd av tidningen Inblick.

INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.