Karin var dödsdömd från födseln

v.07-2011 Karin - reportage
Lennart och Lisbeth Åsmans efterlängtade barn visade sig ha Downs syndrom och ett allvarligt hjärtfel. Specialistläkaren meddelade att deras lilla Karin inte skulle hinna uppleva sin ettårsdag. Men läkaren hade inte räknat med att Gud skulle gripa in.

I tre år hade Lisbeth och Lennart bett till Gud om ett fjärde barn.
Direkt efter förlossningen tog barnmorskan ut Karin och kallade på barnläkare.
Efter tre timmar kom man in med Karin. Läkaren hade specialistutbildning och hade forskat om kromosomer. Han berättade att Karin hade Downs syndrom.
– Han frågade om jag visste vad det innebar. Det svarade jag att jag visste. Det var aldrig någon tvekan om diagnosen för han förklarade de tecken hon hade på sjukdomen.
Downs syndrom urskiljdes med hjälp av elva olika tecken, varav Karin hade nio.
Dessutom hade hon inga som helst nyföddhetsreflexer som gripreflex, sugreflex och den så kallade Mororeflexus som normalt utlöses när barnets huvud släpps bakåt. Barnet slår då ut med armarna och gör sedan en omklamringsrörelse.

– Jag reagerade först med stor förtvivlan, sedan greps jag av någon form av ilska. Jag såg de andra mammorna på avdelningen som strålade av lycka och bestämde mig för att vara tacksam och minsann lika lycklig som de. Jag överlämnade vår lilla flicka i Guds händer.

Skulle dö inom ett år
Personer med Downs syndrom har en ökad benägenhet att få problem med hjärtat, och dagen efter förlossningen meddelade hjärtläkaren att Karin hade ett hjärtfel som innebar att hennes hjärta skulle växa sig alldeles för stort. Hon skulle aldrig få uppleva sin ettårsdag.
– Man föreslog att jag och min man skulle träffa en kurator och lämna bort henne med en gång, och sedan åka hem och skaffa oss ett nytt barn. Men det var inget vi lyssnade på.

Ett helande varje dag
Första natten hade Karins morfar en upplevelse. Utan att veta vad läkarna sagt, hörde han genom den Helige Ande en sång som handlade om hans nya barnbarn och den välsignelse hennes liv skulle bli.
– Gud förklarade för honom att det inte var något fel på Karin och att läkarna skulle få se hur ett tecken på sjukdomen skulle försvinna för varje dag.
Vid middagstid dagen efter kom morfar till BB tillsammans med mormor och han berättade vad han hade sett.

I barnsalen tog han upp Karin i famnen och prisade och tackade Gud, inför alla människor.
– Jag sa till läkaren att det inte var något fel på vårt barn och fick veta av en sköterska att de spekulerade om jag hamnat i chocktillstånd och inte förstod allvaret i situationen.
Personalen försökte få Lisbeth och Lennart att inse sanningen, men de lät sig inte påverkas.
– De sa att Karin inte skulle kunna ammas för hon hade ingen sugreflex. Trots deras protester tog jag upp henne för att amma. Hon sög och svalde så duktigt att hela personalen stod runt omkring och gapade av förvåning.

Läkarna villrådiga
Efter några dagar kom läkaren och satte sig ner för att prata som han brukade göra, men denna gång gömde han ansiktet i händerna.
– Han sa att han var så förvirrad och inte visste vad han skulle säga. Han blev alltmer osäker på diagnosen.
De andra läkarna var mer övertygade om att rätt diagnos var ställd, men denne specialistläkare berättade att han såg att ett tecken på Downs syndrom försvann för varje dag.
– Jag sa till honom att det var ju det jag vetat hela tiden. Jag sa att när han berättar för mig att min dotter är frisk skulle han få en stor kram. Han sa "Hm, det vet vi ännu inte".

A-barn
Efter en och en halv vecka kom läkaren in, strålande glad, till barnsalen där Lennart och Karin var. Han lade armen om Lennarts axlar och lutade sig över barnsängen.
– Han gratulerade oss för att vi hade ett friskt barn. Nu visste de. Sen kom han ner till mig och sa att han ville ha den utlovade kramen.
Karin blev helt friskförklarad, både när det gällde hjärtat och Downs syndrom. Tre månader senare gjordes ytterligare en kontroll och Karin förklarades helt frisk. Hon var ett riktigt A-barn.

Kan inte tvivla på Guds existens
Idag lever Karin som en helt vanlig tjej. Hon bor med sin man och två barn i Karlshamn, och arbetar i en klädbutik.
Det där med klädbutik var helt otänkbart för några år sedan. Då handlade hennes liv och framtid bara om hästar.
– Jag var med om en trafik-olycka 1997 och skadade ryggen. Den tolfte ryggkotan krossades.

Efter att ha fött två barn och varit mammaledig, kände Karin att det var dags att ta tag i arbetssituationen. Men ryggskadan satte stopp för hästkarriären.
– Jag bad till Gud varje kväll att han skulle ge mig något arbete, vad som helst.
På arbetsförmedlingen fick Karin höra att man sökte personal i en klädaffär.
– Det var det sista jag hade tänkt. Jag var nervös att möta kunder och jag var nervös för att jobba med kassan, men jag tänkte att jag måste ge det en chans.
Idag trivs Karin på jobbet och har fått mycket förtroende och ansvar.
Det finns ingenting som skvallrar om Karins omtumlande start i livet. Hon är normalintelligent och har inte haft några problem med sitt hjärta.

För Karin har allting varit helt naturligt.
– Jag stod väldigt nära min morfar, jag tydde mig till honom. Och i alla historier om morfar har man också berättat om vad som hände mig. Jag har levt med det och det har blivit en stor trygghet. Jag inte kan tvivla på att Gud finns, säger Karin Olsson.




Text & Foto: Elisabeth Landin. Med tillstånd av tidningen Inblick.

INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.