En brand som fick livet att ändras

v.04-2011 Gnista - reportag
Den tredje mars 2009 förändrades livet för familjen Gniste i Uddevalla. Huset började brinna, och pappa Håkan blev så svårt bränd att oddsen för att överleva var närmast obefintliga. Ändå gjorde han det och i våras firade familjen livet med en stor tacksägelsekonsert. Nu berättar familjen om branden, om att överleva mot alla odds och om tacksamheten för livet. 

Håkan berättar:
– Jag kommer så väl ihåg när jag kom till akuten. De frågade om namn och personnummer och efteråt har de sagt att jag var väldigt lugn i allt detta. Jag kommer också ihåg hur de lade upp mig på britsen och tog fram syrgasmasken för att söva ner mig. Men precis innan de gjorde det så kom den 23:e psalmen för mig. ”Herren är min herde, mig ska intet fattas… Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont.” Med de orden inom mig somnade jag in. Sedan transporterades jag med helikopter till brännskadekliniken i Linköping.

Håkan Gniste låg i koma i drygt två månader. Men när han till slut vaknade upp var det samma ord som fanns kvar i huvudet.
– Det första medvetna i mitt uppvaknande var just den versen: ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal…” Det var en mäktig känsla, att Bibelversen bara kom till mig. Jag kan inte alls minnas några otrevligheter som ångest eller fruktan. Istället kände jag bara ro och vila, och en övernaturlig frid som är svår att förklara. Den kan ingen människa skapa, utan den kommer från herden själv, från Gud.

225 sjukhusdagar
Håkan har tillbringat totalt 225 dagar på tre olika sjukhus. Han har gått igenom otaliga operationer, bland annat en hel del hudtransplantationer och operationer som skapat nya ögonlock. Och han har fått uppleva hur Gud genom allt har omslutit honom.
Branden och tiden efter det har fått honom att se annorlunda på livet idag.

– Under sjukhustiden fick jag gott om tid att bearbeta det trauma jag gått igenom och tänka över livet. Jag kunde se hur så många människor, egentligen hela världen, bara springer omkring. De springer väldigt fort, men de vet inte riktigt åt vilket håll de ska springa. Nu har jag fått gott om tid för bön, reflektion och eftertanke. Jag har fått be och tänka igenom åt vilket håll jag ska gå, och det är jag väldigt tacksam för.
Under sjukhustiden fick Håkan många besök. Bland annat fick han flera gånger besök av en vän som är pensionerad kyrkoherde och som kom för att dela nattvarden tillsammans med honom.
– Att mitt i alla svåra omständigheter få ta del av brödet och vinet och uppleva Guds närvaro, det var fantastiskt.

Borde inte ha överlevt
Håkans skador var så allvarliga att han egentligen inte borde ha överlevt. Ändå gjorde han det, och tillfrisknandet gick bra.
– En av läkarna förklarade för mig varför det gick så bra. Han sa att för det första kom jag väldigt snabbt under läkarvård, och möttes av duktiga läkare och sköterskor som visste vad de gjorde. För de andra hade jag gott läkkött och för det tredje en stark motivation att leva vidare. Det minns jag att jag faktiskt fattade ett beslut om – att jag skulle leva vidare.

– Läkaren sa också att jag hade ett starkt socialt nätverk omkring mig. Det var fantastiskt att uppleva hur så många människor, både från vårt land och ut över hela världen, bad för mig under sjukdomstiden. Sedan slutade läkaren med att säga, att också min Gudstro har betytt mycket i detta. Och det har den verkligen gjort.
Även om Håkan givetvis är märkt för livet av det han har varit med om, har han ändå blivit så frisk att han börjat predika igen.

– Jag känner en sådan tacksamhet till Gud. Under tiden i sjuksängen så tackade jag mer eller mindre automatiskt, för det är något som jag har fått lära mig redan från det att jag var ung. I Bibeln står det: ”Tacka Gud i alla livets förhållanden.” (1 Tess 5:18) Vi kanske inte tackar för livets alla omständigheter, men vi ska tacka i dem. Det tror jag är värdefullt.


Gunilla berättar:
– Varje morgon i över 20 års tid har jag börjat min dag genom att läsa den 23 psalmen tyst för mig själv, någonstans mellan sömn och vaket tillstånd. Det har blivit ett naturligt sätt att vakna där jag överlåter dagen till Herren.
Men dagen för branden hann Gunilla Gniste inte det. Istället blev det en helt annan start på dagen.

– På morgonkulan så kommer en av flickorna inspringande i vårt sovrum och säger att det brinner i hennes rum. Jag springer dit snabbt och inser att det här klarar vi inte själva. Jag väcker Håkan och barnen och springer ner och ringer brandkåren.

Som en brinnande fackla
Allt gick väldigt snabbt. Alla skyndade sig ut – Gunilla, de fem tonåringarna (barn och fosterbarn), till och med hunden och katten. Men Håkan dröjde.
– Vi väntade på Håkan, ropade och ropade. Till slut kom han som en brinnande fackla. Allt jag fick ur mig var: Håkan. Sedan sa jag: Jesus.
Håkan kunde inte se, så han var på väg ner i källaren. Gunilla gick in i huset och drog ut honom, och blev därmed också själv bränd, framför allt på händerna.
– Allt gick så väldigt fort. Håkan kom bara ut en minut senare än vi andra.
Ambulanserna kom snabbt och Håkan och Gunilla fördes till sjukhus.

– När jag låg i ambulansen, då kom den 23:e psalmen för mig. Jag läste den för mig själv, och så tänkte jag att om jag känner min man rätt så läser han också den. Det blev en sådan dundertrygghet för mig, att läsa orden och veta att Håkan läste samma sak. När jag kom till ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont”, så kom en sådan trygghet över mig som jag inte kan beskriva med ord. Jag bara visste att jag visste att jag visste att Herren är min herde och att inget skulle fattas oss.

Började tacka
Redan i ambulansen började Gunilla också att tacka.
– Jag bestämde mig för att inte börja fråga varför, utan istället fylla mig med tacksamhet. Jag började tacka för att vi vaknade, för att alla kom ut, för att Håkan kunde stå upp och kunde prata, för att barnen inte var skadade. I efterhand har jag förstått att det nog var det visaste jag kunde göra i den situationen.

Den närmaste tiden kom att bli väldigt tuff. Gunilla låg på ett sjukhus och Håkan på ett annat, medan barnen fick bo hos en av sykonen.
– Jag fick höra att oddsen för att Håkan skulle klara sig var väldigt dåliga. Ålder plus procent brännskador får inte överstiga 100, och en 19-åring som får en 80-procentig brännskada har bara en procents chans att överleva. Håkans hade närmare 85-gradiga brännskador och var 55 år gammal, så det borde inte ha gått.

Konsert istället för begravning
– Jag började fundera på hur vi skulle göra med begravningen, och kom fram till att vi nog får ha den i Uddevalla kyrka. Men då var det som om något inom mig ropade nej. Håkan har inte gjort allt han ska göra i livet. Han ska leva. Där växte tron på att Håkan skulle överleva, och istället började jag planera för en tacksägelsekonsert som Håkan skulle vara med på.
Den konserten blev verklighet. Den hölls ett drygt år senare i Uddevalla kyrka, på Gunillas 60-årsdag den 1 maj 2010.

Gunilla har verkligen fått erfara vad tron betyder i en sådan här situation.
– Det är inte lätt när ens livskamrat ligger nedsövd och svävar mellan liv och död i flera månader. Men jag hade många barn, fosterbarn och barnbarn runt omkring mig. Och jag fick uppleva hur Herren bar mig, uppfyllde mig, hjälpte mig och stöttade mig. Jag är så tacksam för det hopp och den förtröstan som jag fick från Gud. Hela familjen kände sig burna av Gud, men också av alla de människor som bad för oss, hjälpte oss och stöttade oss i vardagen.

Även barnen fick uppleva hur deras tro bar dem igenom den tuffa tiden, och under veckorna efter branden fick tre av barnen vara med om att de fick sånger av Gud.
– Vår yngsta dotter Gabriella var bara 13 år vid branden, och det var väldigt smärtsamt för henne att vara delaktig i allt som hände. Men när hon satt på sängen i vår tillfälliga lägenhet med sin gitarr, grät och skrev av sig, så fick hon en sång som heter Vila i dig. Det var en av många sånger som framfördes på konserten Tack för livet.


Josefina berättar:
– Tiden närmast efter branden var en väldigt speciell och omtumlande tid för hela familjen. Vi syskon bodde tillsammans hemma hos min syster Johanna, där vi fick ta hand om varandra. Vi hade många människor runt omkring oss som hjälpte till med städning, matlagning och tvätt. Själva fick vi koncentrera oss på att bara ta hand om varandra och prata med varandra, berättar Josefina Gniste.
Resorna till och från de olika sjukhusen blev både många och långa.
– De första veckorna låg både pappa och mamma på sjukhus, och det kändes som att vi alltid var på väg någonstans, till något sjukhus.

Sånger från Gud
Men tiden efter branden blev också en tid med mycket kreativitet.
– Både jag och två av mina syskon fick uppleva en kreativitet som jag har längtat efter väldigt länge. Vi fick dikter och sånger från Gud. Budskapet var att allt som innan verkat så viktigt, det som vi prioriterat och satt först, på något vis bara smälte bort. Det fick ge vika för det allra viktigaste, familjen och att ha sitt hopp i Gud. Det var något som jag fick uppleva väldigt starkt.

Systern Johanna fick till sig en sång under en bilfärd på väg till sjukhuset. Det blev en försäkran om att Gud är den som leder och bär henne igenom de tuffa tiderna. Det resulterade i sången Carrying me through.
– Det är något som både jag och min familj har fått känna under de här månaderna, att vi blivit burna av Gud.
Den sång som Josefina fick till sig har fått titeln Jag har mitt hopp i dig.
– Den kom till mig, väldigt starkt, en gång när jag stod och väntade. Det blev som en försäkran till mig: Gud, jag vet inte vad som händer, men jag vet att du är nära mig, du håller mig och omsluter mig. Fast jag kanske inte alltid känner det så vet jag att du finns där, och jag får ha mitt hopp i dig.

Sånger i sjukrummet
Tidigt spelade syskonen in några sånger som sedan ständigt spelades i Håkans sjukrum, både när han låg i koma och när han vaknade upp.
– Vi kände ett behov av att vara nära honom, och det här blev ett sätt att ständigt vara närvarande.
Sångerna finns numera inspelade på skivan Gnistar – Tack för livet. Det är en liveinspelning från den Tacksägelsekonsert som hölls i Uddevalla kyrka.
– Vi ordnade konserten för att vi ville tacka för livet. För att pappa överlevde branden, det är verkligen ett mirakel. Men också för att mamma fyllde år. Vi ville tacka Gud, men också alla de människor som har stöttat oss och bett för oss. Vi har så mycket att glädja oss över.



Text & Foto: Eva Ruderstam. Med tillstånd av tidningen Inblick.

INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.