Konsten fick Annika att hitta livet och tron

v.04-2011 Annika - reportag
När livet bröt ihop var det tron som fick Annika Andersson att fortsätta kämpa. Med konsten som redskap har hon hittat tillbaka till sig själv. Och på vägen har hennes tro växt sig mycket djupare.

I många år rullade livet bara på. Annika Andersson arbetade inom barnomsorgen, men också med familjeföretaget som omfattade camping, jordbruk och skog.
– Det var många bitar som skulle samsas i livet. Men så plötsligt, under hösten 2006, kände jag att det här inte går längre.

– Det var som att vända på en hand. Jag blev verkligen jättedålig. Jag fick värk i hela kroppen och jag orkade inte gå ur sängen på morgonen. Jag fixade inte de mest enkla saker, som att sätta på tvättmaskinen. Det var helt omöjligt. Det var även svårt att gå in i duschen. Ljudet av dropparna som slog i golvet var plågsamt.

Känslig för ljud
Via sitt arbete fick Annika hjälp av en kurator, som hon besökte varje vecka. Efter en tid ville kommunen få tillbaka henne till arbetet på förskolan, men det gick inte. Annika hade blivit så ljudkänslig att det var omöjligt att arbeta där.
– Jag klarade inte av miljöer med ljud, och det innefattade även mitt eget hem. När det var som värst kunde jag inte sova hemma och under två års tid sov jag av och till i en husvagn som vi ställt upp i ett skogsområde.

För familjen blev det också en tuff tid.
– Det är jättejobbigt att leva med någon som mår dåligt. Barnen fick ta ett stort ansvar och klara mycket själv. Jag slet också enormt på min man. Han fick ta jättemånga bitar. När jag envisades med att sova borta undrade han nog om jag var på väg bort från honom. Men jag behövde hitta mig själv för att kunna ingå i min familj. Tänk att tystnaden kan fylla tomrum…
Annika blev inte bättre av att vara hemma, för där såg hon bara ”jobb” omkring sig. Men så stöttade försäkringskassan henne genom en utbildning på Kyrkeruds folkhögskola.

Tron präglade konsten
I januari 2007 började Annika på Bilder för livet, en utbildning där hon fick prova olika konstformer som målning, grafik och skulptur. Det blev något som hon kunde klamra sig fast vid.
– Jag bad väldigt mycket. Jag har alltid haft en tro på Gud och under en tid hade jag sökt intensivt efter något mer i min tro. Min återkommande bön var: Visa vägen och var tydlig, du vet att jag har svårt att fatta! Under sjukdomstiden blev min tro så mycket djupare. Jag fick verkligen känna mig buren.

Nästan alla alster som Annika gjorde kom att präglas av tron.
– Allt jag gjorde fick ett kristet motiv, även om jag egentligen inte hade tänkt det. Jag blev nästan irriterad och undrade varför jag inte kunde skapa något annat. Men min lärare sa att det var lika bra att jag kapitulerade, det var nog meningen att jag skulle skapa kristna motiv.
Annika kom att stanna på Kyrkerud i tre och ett halvt år. Det visade sig att samma kurator jobbade extra på folkhögskolan. Detta var en av många bitar som nästan var för bra för att vara sant. Gud var med!

Tillbaka till mig själv
Konsten och tiden på skolan blev en läkedom.
– Tidigare var jag orolig för alla småsaker som skulle göras. Det var perioder där jag tänkte att jag bara var till belastning för familjen, att det skulle underlätta om jag inte fanns till. Det var bättre om min man hittade en ny mamma till mina barn. Hon kunde ju göra allt bättre än jag.

– Men nu insåg jag att inget var mer viktigt än att hitta tillbaka till mig själv, för då hittade jag också tillbaka till kärleken till min man och mina barn. Gudstjänsterna, Alpha och gospelkören Real Gospel blev min själs påfyllning. Jag fick lita på att Gud fanns med och att han visade mig rätt. Vägen var utstakad och jag kunde känna mig trygg.
Ett av de sista alstren som Annika gjorde på skolan var en ljusbärare i stengodslera.

– I botten hade jag en rostig plåt som symboliserade världen. Själva ljusbäraren var formad som en kon eller en virvelvind, som bär upp våra böner till Gud. Jag gjorde också tre gestalter som höll upp virvelvinden. Det var Gud, Jesus och den helige Ande. Gud gestaltade jag med ett fickur eftersom han rår över tiden. Jesus fick en hammare eftersom han genom korset har byggt en bro till Himmelen, medan den helige Ande fick en förbandslåda eftersom han är vår hjälpare.

Ny dimension
Idag mår Annika mycket bättre. Och hon känner en stor tacksamhet för varje dag då hon mår bra.
– Tänk att jag inte ligger i sängen, utan kan gå upp. Och tänk att jag kan köra flera mil utan att behöva vila. Jag är tacksam för att jag har fått upp ögonen för vem jag egentligen är.

Under resans gång har tron har fått en helt annan dimension.
– Det är som min pastor säger, jag har gjort en djupdykning. Idag kan jag verkligen förtrösta på Gud. Jag fixar inte allt själv, men jag har fått uppleva hur Jesus är med i varje steg jag tar. Tidigare kändes det som om han var där uppe och jag här nere. Idag har jag en relation med Gud. Jag kan gå och småprata med honom om detaljer i vardagen, och det gör att allt går så mycket enklare. Men relationen med Gud är som andra relationer, visst händer det att jag skäller lite ibland…

Ett redskap för tron
Annika delar sin tid mellan familjeföretaget och konsten, där hon framför allt arbetar med skulpturer. Campingen (Ekeby camping) har fått ett kombinerat café och ateljé där Annika även tar emot grupper för att berätta om sin konst och om det hon har gått igenom.
Konsten har blivit ett redskap för att uttrycka tron.
– Jag delar med mig av tron genom mina alster. Det är spännande att ställa ut kristna alster i Arvika konsthall eller på Karlstads konstgalleri. Att det kommer människor som väljer att tända ljus i en ljusbärare, ger en otroligt god känsla. Det är spännande att tänja på ”kyrkans väggar”.

Viktigt erfarenhet
Idag går Annika en lekmannautbildning för att gräva lite djupare i tron. Och gudstjänsterna i Årjängs Missionskyrka missar hon inte gärna.
– De är livsnödvändiga för att orka gå vidare i en ny vecka. Vi har en fantastisk pastor som klarar att vända på stenar och ge föda för den nya veckan.
Idag mår Annika mycket bättre, men hon kommer aldrig riktigt att lämna sin utbrändhet bakom sig.
– De nya värderingar och tankar som jag har fått, bär jag med mig i framtiden. När du går igenom jobbiga tider men kommer ut på andra sidan så blir du stärkt. Jag önskar inte min värste ovän att drabbas av det här, och jag vill aldrig uppleva det igen. Men ändå kan jag i efterhand säga att jag inte velat vara utan den här erfarenheten, för jag har fått lära mig så mycket och inse vad som är viktigt i livet.



Text & Foto: Eva Ruderstam. Med tillstånd av tidningen Inblick.

INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.