Susanne fann vägen upp från botten

v.01-2011 - Susanne reporta
Susanne Christensson är sångförfattare och lovsångsledare, och sedan barndomen har hon haft en nära och medveten relation med Jesus. Men hennes liv har trots det inte alltid varit enkelt. Tvärtom har hon verkligen fått uppleva vad det innebär att vara på botten.

Susanne och Beo Christensson bor på Styrsö i Göteborgs skärgård tillsammans med sina barn Alma och Arvid. Det är en hemtam miljö för Susanne som faktiskt är född och uppväxt just på Styrsö.
– Jag växte upp på Styrsö men när jag var 18 år gammal flyttade jag därifrån. Jag var helt säker på att ö-livet var ett avslutat kapitel. Men så för några år sedan träffade jag och gifte mig med Beo. Och efter en tid upplevde vi att det trots allt var just hit vi skulle.
Susanne har alltid älskat att sjunga. Hon har skrivit sånger, lett lovsång och gett ut flera skivor.
– Jag brukar säga att jag inte skriver sånger, jag får dem av Gud. Gång på gång har jag fått uppleva att Gud lägger en sång i min mun. Jag blir förundrad över hur Gud talar. Sångerna har alltid varit Guds språk till mig, han vet att på det sättet kan han tala till mitt hjärta.

Några tysta år
Men för drygt tio år sedan började livet att dala.
– Jag blev trött och drabbades av en utmattningsdepression. Så jag klev åt sidan, och fick några tysta år. Jag hade alltid spelat mycket, och spelandet var på något sätt liktydigt med min relation till Gud. Pianot var min böneplats, det var där jag umgicks med Jesus och där skrev jag ner de sånger som Han gav mig.
Nu försvann flödet av sånger och Susanne upplevde en tyst period som var väldigt tuff på många sätt.

– Jag sökte febrilt en väg ut. Jag kände att folk ville ha min gåva, min sång. Men jag hade inte längre något att ge. Jag fick släppa taget, och så fick Gud ta över, på många plan. Inte minst när det gäller min försörjning.
När Susanne var inne i den allra mörkaste perioden fick hon ändå uppleva en liten strimma ljus. Under en och samma vecka fick hon två telefonsamtal. Dels var det en kvinna som ringde och sa att hon kände att hon ville uppmuntra Susanne och berätta att hon bad för henne. Sedan var det en annan person som ringde och sa nästan samma sak. Ingen av dem hade en aning om vad hon gick igenom och de var helt ovetande om varandra.

En strimma ljus
– Då insåg jag att det inte är Guds vilja att jag ska må så här, utan att det här är något som jag ska ta mig igenom. Det var som om jag fick ett löfte från Gud om att jag ska komma ur det här.
– Jag minns en helg strax därpå. Om man tänker sig mitt mörker som en mörk chokladtårta så kändes det som om Gud skar ut en bit ur tårtan så att det kunde strömma in lite ljus. Jag satt och sjöng vid pianot, när jag plötsligt kände att det kom en melodi, att jag fick en ny sång. Jag hade inte upplevt det på så lång tid att jag blev helt till mig.

Dagen efter, när Susanne satt vid frukostbordet, hände samma sak igen.
– Plötsligt upplevde jag att det kom en sång. Jag fick en helt ny sång i mitt inre, och det var så överväldigande i den perioden. Och när jag tittar på sångerna så ser jag Guds löften, det som han har sagt och det som han har lovat.
Susanne fick uppleva hur hon sakta började ta sig uppåt igen, men det tog flera år att komma tillbaka på allvar.
– Bara det senaste året har det hänt mycket. Jag har landat och jag har blivit mer hel.

Guds springpojke
På vägen upp från depressionen träffade Susanne sin man Beo. Sedan tre år tillbaka arbetar han halvtid som pastor på grannön Vrångö. Dessutom arbetar han som städare på vårdcentralen på Styrsö.
– Jag kallar mig inte för pastor, utan för Guds medarbetare och springpojke, berättar han.
Vrångö är en liten ö med 400 personer. I församlingen finns runt 50 medlemmar, så det är en ganska stor andel av öns befolkning.

– Vi har varit en ganska traditionell församling som haft mycket utåtriktad verksamhet, eller åtminstone som vi trodde var utåtriktad. Men det handlade ändå om att vi ville att folk skulle komma till aktiviteter i kyrkan. Nu har vi börjat skifta fokus. Församlingen är inte kyrkobyggnaden utan dess medlemmar, och varje individ är en viktig representant i arbetet med att nå ut, säger Beo Christensson.
I höst har Susanne börjat arbeta i församlingen medan Beo är pappaledig. En av deras gemensamma drömmar är att få se människor bli upprättade och hela.

Stöd för andra
Själv har Susanne inget dunderrecept på hur man tar sig ur perioder med utbrändhet och depression.
– Jag försökte klamra mig fast vid min tro och lita på att Gud är trofast. Det är så mycket bättre än att försöka prestera själv. En vän sa till mig en gång: Susanne, var barmhärtig mot dig själv.

– Gud kräver inget av oss, och vi behöver inte visa upp något för Gud. Där tror jag att läkedomen ligger, att vi hittar Guds ord och får tag på vem Han är.
Susanne har också fått vara ett stöd för andra i samma situation.
– Jag tror det är viktigt att bara vara och finnas till, själva närvaron och omsorgen är helande. Det är viktigt att se till att den som har det jobbigt känner sig älskad och sedd.



Text & Foto: Eva Ruderstam. Med tillstånd av tidningen Inblick.

INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.