Staffan samtalar om död och liv

v.44 Reportag STAFFAN - art
För Staffan Ljungman är döden en del av livet. Han har skrivit flera böcker om döden och möter ständigt människor som inte har långt kvar att leva. – Detta livet är bara preliminärt. Det finns faktiskt bara en väg till det verkliga livet, och det är den som går genom döden. Därför måste vi våga tala om livets slut.

Ett helt yrkesliv har Staffan Ljungman verkat som präst. Och trots att han egentligen har hunnit bli pensionär, har han inte upphört med sin tjänst för Gud.
– Jag har alltid haft en tro på Gud, men när jag skulle konfirmeras hade jag knappast varit i kyrkan tidigare. Sedan dess har jag aldrig slutat. Jag kom tidigt in i en kristen förening, och det var viktigt för mig.
Redan i 15-årsåldern vaknade tanken på att bli präst. Men några år senare omkullkastades alla planer i ett slag.

Bula var cancer
– 17 år gammal fick jag en bula i benet. Det gjorde inte ont, men såg konstigt ut, så jag gick till skolsköterskan. Hon sa att det var nog bara springpojkssjuka, det går över. ”Är det säker det”, sa jag och fick då löfte om ett besök hos doktorn.
Det besöket kom att rädda Staffans liv. Doktorn tog bulan på allvar och skickade honom till lasarettet med förtur. Staffan fick veta att det var en aggressiv form av cancer och att det handlade om liv eller död. Ett par dagar senare amputerades benet.

– Min första tanke var att jag behövde mycket förbön. Via min mamma kontaktades ett nätverk av människor som bad för mig.
– Jag var några dagar eller veckor från döden, och det fick mig att se annorlunda på livet. När man är 17-18 år gammal ser man livet som självklart, men jag fick lära mig att livet är en gåva och inte bara en rättighet. Vi säger ibland ”Om Gud vill och vi får leva”, men det har mest blivit en fras, vi tänker inte så mycket på vad det verkligen handlar om.

Gud behöver präster
Det amputerade benet hindrade inte Staffan från att bli präst.
– Tron är värd att föras vidare på alla sätt. Jag har inte tänkt så mycket Varför just jag? utan snarare Varför inte jag? När biskopen frågade mig varför jag ville bli präst svarade jag helt enkelt att Gud behöver präster.
Staffan har framför allt arbetat som församlingspräst i Osby och Hästveda. Men han har också under många års tid samtalat med patienter på Lydiagården cancerrehabilitering.

– Visst kan det vara tuffa samtal ibland, men kan jag bara sprida något ljus så är det värt allting.
– När man får ett cancerbesked så tänker man automatiskt på döden. Ibland säger patienterna rakt ut Jag vill prata om döden, medan de ibland vill diskutera helt andra problem. Men nästan alltid kommer vi in på frågan om vad som händer när livet tar slut.

Uppmuntrar till bön
Staffan brukar förbereda samtalet med bön.
– Bönen är jätteviktig. Jag ber att jag ska få en nyckel till människans hjärta, så att det öppnar sig. Det bästa är om han eller hon själv tar upp ämnet. Annars brukar jag fråga om det finns något som han eller hon är rädd för. Det är en fråga som brukar få människor att öppna sig.
Staffan frågar också vad de själva tror omkring döden.

– De flesta tror på en fortsättning, och då finns det ändå en strimma ljus som man kan bygga på. Många funderar på livet på den andra sidan, och ibland säger de att de gärna skulle vilja närma sig en kristen tro, men att det väl är lite sent. Då får jag berätta om rövaren på korset, att det aldrig är försent.
Staffan frågar också om de brukar be, något som många svarar ja på.
– De människor jag möter är svårt sjuka och kan ibland ha svårt med gudstjänstbesök och bibelläsning. Då brukar jag säga att bibelläsning och gudstjänstbesök är jättebra, men att det absolut viktigaste är att de ber, för då bygger de upp en relation med Gud. Jag uppmuntrar dem att fortsätta be, för den som ber till Jesus går på trons väg.

Svåra ämnen
Staffan har skrivit flera böcker om svåra ämnen. Bland annat om lidandets mening, om manligt och kvinnligt, om den heliga balansen mellan ordning och frihet – och om döden.
– När jag vill reda ut mina tankar kring ett svårt ämne brukar jag skriva en bok. Det har blivit flera böcker om svåra ämnen – lätta ämnen behöver man inte sätta sig ner och skriva en bok om…
För nio år sedan kom boken Döden – en del av livet. Den reder ut många frågor kring döden, men innehåller också en hel del personliga reflektioner. Nyligen kom Staffan Ljungman också ut med boken Deras änglar, som hämtat sin titel från Bibelcitatet ”Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.” (Matt 18:10)

– Det är ett åskådningsexempel i form av en roman. Det handlar om en pojke som dör redan i början av boken. Man får följa människorna runt omkring honom som försöker tackla sorgen, samtidigt som jag låter änglarna komma till tals och kommentera det som händer. Dessutom följer jag pojken efter döden, för att se vad som händer med honom.
Att skriva böcker om döden är inte lätt.
– Bibeln har ingen ordentlig utredning om dödens väsen, den koncentrerar sig mer på livet, men det finns en hel del bibelord att luta sig mot. Men självklart innehåller mina böcker en del spekulationer också.

En dörr vidare
Själv ser Staffan döden som en dörr till en annan dimension.
– Döden har inte sista ordet. Istället handlar det om att gå ur tid och rum. Det är något som vi som människor inte kan förstå, men vi behöver inte heller begripa allt.
Ett slitet men sant uttryck är Det enda vi vet om framtiden är att vi ska dö. Inte när, inte hur, men att.
– Döden berör alla människor, vare sig man vill eller inte. Men det är viktigt att vi pratar om döden och om det som händer efter döden.

– Som kristna har vi en himmel att se fram emot. Det är en plats som övergår all beskrivning, vi kan inte tänka oss in i det. Där finns ingen sorg och ingen klagan. Jag brukar citera Paulus som säger ”Vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom.” (1 Kor 2:9)
– Jag brukar tänka att jag känner i alla fall Jesus, och han är där. Och så har vi andra människor som har gått före. Det känns som om ju fler människor vi har på andra sidan, ju mindre blir avståndet dit.
Döden kan förklaras både med mörka och ljusa ord.

– Självklart blir vi ledsna när de vi älskar går ifrån oss. Sorgen måste få finnas. Men som kristna kan vi se framåt mot evigheten – och det gör hela skillnaden.


Text & Foto: Eva Ruderstam. Med tillstånd av tidningen Inblick.

INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.