Ulrikas tro fick blomma ut

Ulrika640 2
Det finns inte så mycket kvar av den förut lite blyga Ulrika. Den lokala kyrkan i Döderhult blev en plats där hon fick växa som person och också möta en personlig Jesus.

Hon beskriver sin tro som en diamant som slipats och utsatts för tryck genom livet, inte minst i kulturkrocken mellan hennes bakgrund i Svenska Kyrkan och pingstkyrkan som hon senare gått till.
Ulrika Carlsson fyller hela sitt och maken Michaels moderna funkisvardagsrum med värme. Det fullkomligt spritter av energi och glädje, och enkla berättelser blir dråpliga när hon öppnar munnen.
Ulrika växte inte upp i en kristen familj, men hon attraherades av den lokala kyrkan där det var liv och rörelse med mycket barn- och ungdomsverksamhet.
- När jag var liten och gick förbi med min mormor pekade jag på kyrkan och sa ”Där vill jag vara”, säger Ulrika.
När det var dags att konfirmera sig tyckte föräldrarna att Ulrika skulle åka iväg på ett tre veckor långt konfirmationsläger i Skåne.
- Då var det kört, skrattar Ulrika.
Hon kommer fortfarande ihåg i detalj vad som hände. Konfirmandläraren Thomas Holmér berättade om vad som hände när Jesus dog. I konfirmandernas bok fanns ett kors med en lapp med en lista på enkla synder som till exempel lögn. Någon hade dragit ett streck över hela listan och skrivit ”Betalt” och namnet Jesus under.
- Det var som att polletten trillade ner. Jag tänkte ”Så här är det ju” och köpte allt med hull och hår.
Ulrika jämför den tro på Gud som hon fick, med en diamant.
- Tron är det mest värdefulla jag har. Och precis som när kol blir diamant blir den bättre och bättre ju mer press den utsätts för. Min tro pressades och slipades mycket under hela min ungdomstid.

Blommar ut i kyrkan
Ulrikas konfirmandpräst på lägret berättade att runt 80 procent av de som konfirmerar sig inte längre har en aktiv tro efter några år.
- När jag hörde det bestämde jag mig för att jag inte skulle höra till de 80 procenten.
Ulrika började gå i kyrkan varje söndag, hon sjöng i gospelkör, hjälpte till på gudstjänsterna och på konfirmandläger. När hon fick förtroende och utrymme började Ulrika blomma ut.
- Jag som avskydde att stå framför klassen i skolan stod nu framför folk och sjöng solo. När jag träffade mina gamla klasskompisar märkte de skillnaden, de tyckte att jag hade blivit mer frimodig och spontan.
Ulrika kände att hon ville jobba i kyrkan och gick en grundutbildning för de som ville arbeta i Svenska Kyrkan.

Fördomar bröts
Ulrika började studera på lärarhögskolan och var tvungen att flytta. På den nya orten kände hon sig inte lika hemma i Svenska Kyrkan.
-Jag gick till kyrkan i ett år och trots att de under förbönen bad ”Gud låt oss vara öppna mot alla nya så att de känner sig sedda”, hälsade ingen på mig.
På lärarutbildningen fanns det några frikyrkokristna, men Ulrika hade många fördomar.
- Jag tyckte de var ytliga och för mycket ”framåt” och de tyckte att vi från Svenska kyrkan inte trodde lika mycket.
Pingstkyrkan på orten ordnade cafékvällar och Ulrika blev inbjuden. Hon gick dit lite motvilligt, men när hon väl var där kände hon hur det ryckte lite i armarna när gospelkören sjöng.
- Det var lite läskigt när de hade fri bön och bara talade ut direkt från hjärtat, men jag ville dit igen och snart var jag med i gospelkören och fick till och med sjunga solo.
En dag skulle Runar Sögaard predika i stan. Trots att Ulrika uppfattade honom som lite ”farlig” gick hon dit.
- Jag älskade ju Carola och Runar var ju hennes man. Jag var jättekritisk och gick dit för att kolla om han pratade om djävulen och om tungotal. Det gjorde han inte och det blev svårt för mig att erkänna att det han sa faktiskt var rätt bra.

Jobba på friskola
I slutet av utbildningen började Ulrika se sig om efter arbete och en dag kom en kille från klassen och visade henne en ledig tjänst på Mariaskolan, en kristen friskola i Malmö.
- Han tyckte att det skulle passa mig, men jag var lite skeptisk till det där med kristna friskolor så jag knycklade ihop lappen och kastade den i papperskorgen.
När Ulrika strax efteråt kom upp på sitt studentrum fanns det ett meddelande på telefonsvararen; en vän tipsade om exakt samma jobb.
- Då tänkte jag att det kanske var dags för mig att fatta vinken. Två dagar senare var jag på intervju och fick jobbet.

Kärlek och kyrkliga krockar
En av lärarna på Mariaskolan, Kerstin Carlsson, berättade att hon hade en son som var missionär. Hon ville att Ulrika skulle träffa honom och såg till att de båda var på samma ställe samtidigt.
- Jag hade inga förhoppningar. För mig var en missionär tråkig, ful och gammal, men det var inte Michael.
Snart blev Ulrika och Michael ett par och gifte sig och de hittade en församling i Malmö, United Öresundskyrkan, som de båda gick till. Det blev en del krockar mellan de olika kyrkliga kulturerna.
- Jag ville ha mer av Gud, men jag vågade inte öppna mig för det. Jag kände att jag inte ville svika min gamla församling.
Ulrika har alltid sjungit och lovsången har blivit en mycket viktig del av hennes liv.
- Jag reser mycket i arbetet och lyssnar mycket på lovsång i bilen. Det är ett sätt för mig att umgås med Gud, det är en annan dimension. Sen kan nog en och annan granne höra mig sjunga när jag rensar rabatten också.
En annan kulturkrock var dopfrågan. Ulrika var barndöpt och i pingstkyrkan hade de vuxendop.
- Det var inte så att jag kände att barndopet inte var giltigt, men ända sedan tonåren hade jag haft en känsla och längtan av att jag ville sänkas ner i vatten.
Trots att det också kändes konstigt att döpas så långt som tio år efter att hon blivit frälst, bestämde sig Ulrika till slut.
- Det var viktigt för mig att döpas, inte för att jag känner mig bättre som kristen, men för att visa för andra att jag vill leva för Jesus.

Gudomliga bilder
Efter några år i Malmö flyttade familjen Carlsson till Halmstad och Ulrika arbetar idag som viktcoach på Viktväktarna.
-Det är jätteroligt! Jag får uppmuntra människor och jag har även ett tillfälledär jag får tala inför andra. Det är både allvar och en massa skratt.
Ulrika trivs med att tala inför människor och det är något hon tror att Gud kommer att använda mer i framtiden. Hon har fortfarande god kontakt med sin gamla konfirmationsledare som såg hennes talanger och gav henne utrymme att blomma ut. I dagarna ska hon träffa honom på hans femtioårsfest.
-Det har alltid varit lätt att tala med Thomas och tack vare honom är jag idag både troende och gift.
Diamanten, Ulrikas tro, har fortsatt att slipas och mogna. Ulrika upplever ibland att Gud talar till henne genom bilder. En gång när hon träffade en tjej såg hon en varningsskylt framför sig med texten ”OCKULT” på.
- Jag frågade henne om hon höll på med något ockult och hon berättade att hon skulle initieras som häxa. Hon var rädd för det och jag fick be med henne. Tänk att Gud skickar bilder i rätt tid, jag tycker det är häftigt, säger Ulrika Carlsson.


Text & Foto: Elisabeth Landin. Med tillstånd av tidningen Inblick.

INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.