Varför dog Jesus på korset?

Jesu död på korset är enligt kristen tro en av de absolut viktigaste händelserna i världshistorien. Jesus själv sa att han kommit ”för att ge sitt liv till lösen för många” (Markus 10:45), och han beskrivs som ”Guds lamm som tar bort världens synd” (Johannes 1:29). Jesu död var en offerdöd för mänsklighetens synd, och ”i honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder” (Efesierbrevet 1:7). Genom Jesu död menar vi kristna att vi får en försonad relation med Gud själv.

Hur ska detta förstås? Hur kan en persons död vara ett ställföreträdande offer? Hur kan synd och skuld ”överföras” till någon annan på detta sätt? Och om Jesus tagit straffet för allas synd och skuld, varför säger Bibeln att Gud kommer att döma mänsklig ondska vid historiens slut? Blir det inte en sorts ”dubbelbestraffning”? Frågorna är många. Hos kristna tänkare har de gett upphov till olika teorier om poängen med Jesu död. Hos trons kritiker har frågorna lett till att man avfärdar läran om korset som primitiv och till och med stötande. Vi tror att meningen med Jesu död är både meningsfull och moraliskt god.

Jesu lidande är Guds lidande
Var Jesu korsdöd orättvis? ”Om nu Gud ansåg att någon måste straffas, så kan han väl ta straffet själv och inte lägga det på någon annan” kanske någon invänder. Men det är precis det kristen tro hävdar! Gud lade inte straffet på någon annan. Han tog det på sig själv! Jesus är inte en människa som blivit Gud – Jesus är Gud som kommit till oss som människa! Jesu lidande är alltså Guds lidande. Det är därför Paulus kan säga att Gud ”köpt” människor ”med sitt eget blod” (Apg 20:28). Jesu blod är alltså Guds blod. Invändningen att Gud skulle vara orättvis i det att han lät Jesus lida och dö, bygger alltså på ett missförstånd av vad kristen tro hävdar. Det är Gud själv som tar straffet på sig för vår synd.

Jesu död var ett försoningsmedel
Men varför krävs ett straff? Varför kan inte Gud bara förlåta och strunta i att verkställa ett straff? Ett svar hittar vi i Paulus brev till romarna:

”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol (försoningsmedel), att tas emot genom tron. Så vill han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut blivit begångna, under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är vill han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.” (Rom 3:23-26)

Utifrån detta verkar det som om Guds rättfärdighet med rätta ifrågasätts om Gud inte straffar synd. Gud är till sin karaktär rättvis och helig. Gud kan inte, och vill inte, förlåta synder på ett sådant sätt att han framstår som lättvindig i relation till den ondska han förlåter. Gud måste vara, och vill vara, sann mot sig själv. Därför kopplas alltid Guds förlåtelse ihop med en dom över den synd han förlåter. Därför står det också: ”[U]tan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse” (Hebreerbrevet 9:22). Jesu död är därför en offentlig dom över människans synd, och den människa som i tro tar emot Jesus, ställer sig så att säga på Guds sida i den moraliska konflikten mellan Gud och människa. Genom att tro på Jesus och innebörden i hans död,  ger hon Gud rätt och säger ”detta straff förtjänar jag på grund av min synd, men du tar det i mitt ställe”.

Jesu död blir därför en verklig mötesplats mellan Gud och människa. Där är Gud sann mot hela sitt väsen – sin rättvisa, helighet och kärlek – och där är människan sann mot Gud och erkänner att hennes synd förtjänar döden. Genom tron blir Jesu död beviset för och medlet genom vilket vi tar emot Guds förlåtelse. Det är denna tro och erfarenhet som gjort ett avrättningsredskap – korset – till den kristna trons främsta symbol.

Besvarat av Mats Selander den 23 maj 2007